Gerd Koenen: Vesper, Ensslin, Baader – Urszenen des deutschen Terrorismus
Ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm 1975 är ett av mina tidigaste nyhetsminnen. Och sedan dess har jag varit skräckblandat fascinerad av Baader-Meinhof-ligan och dess efterföljare. Intresset har inte blivit mindre av att jag lever i Tyskland sedan nästan 30 år. Jag försöker om och om få svar på “hur”, “vad” och “varför” RAF-medlemmarna gjorde som de gjorde. Jag har läst böcker, lyssnat på poddar, sett dokumentärer och filmer men jag får aldrig nog med svar så att jag kan säga, “tack och hej” till temat.
Det är något med den tyska terrorn, den som utgick från Baader-Ensslin-Meinhof på 70-talet som fascinerar mig. Jag vet ärligt talat inte om “fascinerar” är rätt ord, men jag kan inte sluta att intressera mig för den tiden och de här människorna. Vad var det som drev dem? Vad var det som fick dem att tro att de hade rätt att skapa om samhället med våld? Ett outtömligt tema, jag vet. Jag ramlar ner i kaninhålet RAF (Rote Armee Fraktion) med jämna mellanrum och vad det var som fick mig att börja prata om det hemma hos grannarna en lördagkväll, vet jag inte längre. Det hela slutade iallafall med att jag fick med mig den här boken hem.
Här får vi lära känna Bernward Vesper, Gudrun Ensslins fästman, som blev far till hennes son. Vi får ta del av Gudrun Ensslins tankar via brev och anar tidigt att Andreas Baader inte bara är en politisk bekantskap utan att det redan tidigt finns ett love-interest. Ulrike Meinhof är i den här boken endast en bifigur.
Jag förstår att i Tyskland har generationen som var barn under andra världskriget ett extra stort behov av att göra upp med föräldrarna. “Vad gjorde ni? Vad visste ni? Varför satte ni inte stopp?” Särskilt om man som Berward Vesper hade en far som var författare och mest känd för sina “Führergedichte”, så finns det ju en del att ta i, om man säger så. Gudrun Ensslins far var ingen uttalad nazist, men han var präst, så det fanns säkert tillräckligt att opponera sig mot där också. Andreas Baaders pappa försvann i kriget, så den unge Andreas växte upp med mor, mormor och moster, vilket inte heller verkar ha varit gynnsamt för hans utveckling.
Det jag berörs mest av i den här boken, är hur de beter sig mot varandra och mot sina egna barn. Gudrun Ensslin födde barn i maj 1967 och när bebisen var tre månader kom hennes tolvåriga syster för att ta hand om honom, eftersom Gudrun hade fullt upp med sitt “politiska arbete” (aka Andreas Baader). Bernward Vesper, pojkens far, var ute på någon resa som jag inte minns, och när han kom hem hade han inget bättre för sig än att ragga på sin svägerska. Om jag fattade rätt så träffade Ensslin aldrig mer sonen efter att hon åkte in i fängelse, som påföljd av att hon och Baader tuttat på ett varuhus i Frankfurt 1968. Samtidigt motarbetar hon att Bernward ska få vårdnaden om sonen, eftersom de inte var gifta så räcker det inte att han är far till barnet utan modern måste godkänna arrangemanget. Ulrike Meinhof lär ha planerat att lämna sina tvillingdöttrar i ett palestinskt läger för föräldralösa barn hellre än att låta sin ex-man få ta hand om dem. Det är i mina ögon liksom sorgligt nog att barnen inte fick ha kvar sina mödrar, men att mödrarna dessutom aktivt försökte hålla undan fäderna från barnen är obegripligt för mig. Andreas Baader hade även han en dotter som han inte hade kontakt med, men han lät åtminstone mamman ta hand om barnet.
Nej, jag har fortfarande inte fått svar på alla mina “hur”, “vad” och “varför”. Det är väl bara att acceptera, att jag måste in i RAF-grottan med jämna mellanrum. Men nu vill jag först ut i solen! Hit med lite feel-good, för helsefyr!
Författare: Gerd Koenen
Titel: Vesper, Ensslin, Baader – Urszenen des deutschen Terrorismus
Utgivningsår: 2003
Förlag: Kiepenheuer & Witsch
Språk: tyska
Betyg: 4/5