Helen Zahavi: En jävla helg

Det här är en klassiker av helt annan art än de vi menar när vi i vanliga fall pratar om “litteratur-klassiker”. I min egen litterära värld har den har gett mig mer mod och kraft än alla nobelpristagare i litteratur sammanlagt, från Sully Prodhomme år 1901 (handen upp alla ni som läst honom och känt att det berikade ert liv!) till förra årets Abdulrazak Gurnah. 

När jag var ung på 90-talet och kände mig förminskad, ofredad och skuffad på av män, brukade jag tänka jag på Helen Zahavis Bella från “En jävla helg”, och då kändes det genast bättre. När jag kallade på min inre Bella, blev jag mirakulöst nog på direkten både starkare och tuffare! Jag kan inte svara på hur många gånger jag läste den på 90-talet, men det här är den första omläsningen sedan jag själv fick barn. Mina barn är nu vuxna och och jag funderar faktiskt på om jag har försummat något i deras uppfostran, när jag inte introducerade dem för Bella. Min dotter borde få tillgång till sin egen inre Bella och min son borde ha Bella som en påminnelse om att bete sig väl mot kvinnor.  

Det här är inget litterärt storverk, även om den har en av litteraturhistoriens mest pregnanta inledningsmeningar. Ni får hela det första stycket, för att få feeling, för att förstå vad det hela handlar om: 

Det här är berättelsen om Bella som vaknade en morgon och visste att hon fått nog. Hon är ingen särskild. England är fullt av illa åtgångna människor. Som kvävs i tysthet. Som skriker tyst så att grannarna inte ska höra. Du måste ha sett dem. Du har antagligen gått förbi dem. Du har säkerligen trampat på dem. Alltför många människor har fått nog. Det är inget nytt. Det är vad man gör åt saken som verkligen räknas.  

Bella bor i ett källarhål i Brighton och när en av hennes grannar börjar kika på henne genom fönstren, drar hon för gardinerna. När han börjar ringa och flåsa i telefonen, då slutar hon att svara i telefonen överhuvudtaget. Hon förminskar sig själv och låter sin lilla värld bli ännu mindre – men en dag får hon som sagt nog. Under denna jävla helg när Bella äntligen svarar på männens “inviter” på ett adekvat sätt, med hammare, badmössa, bil, pistol och kniv, är hon på väg att stryka med själv vid ett flertal tillfällen. Men hon har bestämt sig: hon är inte längre lammet, hon är slaktaren! 

Jag tycker inte att man ska slå en hammare i huvudet på alla som stör ens jämvikt, det tycker jag verkligen inte. Men jag tycker absolut att man ska stå upp för sig själv och ta den plats man behöver! Jag blir deprimerad  av att just det här stycket fortfarande känns lika aktuellt nu som för 30 år sedan. 

“Vad vill lilla fröken ha då?” Vad Bella vill ha. Vad Bella vill ha är något hon inte kan få. Hon vill ha öppna fönster på sommarkvällarna. Ensamma promenader längs stranden. Ingen oro för att bilen ska gå sönder på motorvägen. Ingen fasa för mörkret. Ingen skräck för gäng. Inga kommentarer på gatan. Inget tafsande på tunnelbanan. Inget mer strykande medhårs av fruktan för en knytnäve i ansiktet, ett brutet näsben, blod och snor som rinner ner i munnen. Bella är född fri och ändå slagen i bojor. Inkräktare har bestulit henne på hennes arv och hon måste kräva det äter. 

Alla män som Bella tar av daga, förtjänar det. Inte för att de är män, utan för att de är svin. Bella är närmast en mytologisk figur, ungefär som Stieg Larssons Lisbeth Salander. Hon är orealistisk, drivs av ett starkt rättspatos och vi älskar att se henne vinna, hur osannolikt det än är. Och Helen Zahavi har humor, galghumor kanske man ska kalla det, men det träffar precis min humornerv. Jag skrattar högt flera gånger! 

Hennes läpp var svullen, men hon kände ändå att hon borde säga några ord över den livlösa kroppen. Det verkade passande på något sätt. Hon klappade honom på det plastklädda huvudet. “Ajöss med dig, gamle gosse”, sa hon.

Som lång kvinna, 180 cm, måste jag älska den här passagen: 

“Hon tittade på honom. Han var en mycket liten man. Ju mindre man, desto större ego. Det hade hon ofta märkt. Det krävs inte mycket för att märka det. Hon tyckte inte illa om små män. Inte särskilt. Inte speciellt. Inte såvida de inte tror att de ska kunna få henne. Om de tror att de ska få henne, om de blir för stora i orden fast de är små på jorden, om de tror att de kan klättra upp på en apelsinlåda och få sig en Bella, då tycker hon att det blir pinsamt. Att de är så fräcka. Att de kan ägna sig åt ett sådant självbedrägeri.” 

Livet för unga kvinnor har säkert blivit bättre på många sätt sedan 1991, då “Dirty weekend” som den heter i orginal, kom ut. Mitt liv har definitivt blivit bättre: inget tafsande i tunnelbanan och väldigt få kommentarer på gatan nuförtiden, till exempel. Det har dessvärre mer med mig att göra än med att män i dag uppför sig bättre – tjocka, gamla tanter låter man nämligen vara i fred både i kollektivtrafiken och på ensamma promenader. Tack för det, naturen! 

PS:

Det här var dessutom omläsning nr 3 av de 10 planerade under 2022. #10omläsningar22 

---

Författare: Helen Zahavi

Översättare: Barbro Lagergren

Titel:  En jävla helg

Utgivningsår: 1991

Förlag: Wahlström & Widstrand

Språk: svenska

Betyg: 5/5