Ann-Helén Laestadius: Stöld
När nioåriga Elsa för första gången skidar ensam till gärdet, hittar hon sin ren mördad. Det är på sätt och vis slutet på hennes barndom, för nu vet hon att det finns ondska i världen. I hennes fall tar den mänsklig gestalt i form av Robert Isaksson.
I den här ypperliga romanen lärde jag mig mycket om samernas liv, om renskötsel och motsättningar både mellan renägande samer och andra delar av befolkningen och inom den enskilda samebyn. Och jag får dåligt samvete av att skildringar om samernas livsvillkor, känns lika nytt och exotiskt för mig som om jag skulle läst om inkafolket i Peru eller aboriginer i Australien och inte om ursprungsbefolkningen i mitt eget hemland.
Elsa växer upp med sin äldre bror Mattias och föräldrarna, alldeles i närheten bor áhkku och áddjá (farmor och farfar på samiska). Det är ingen särskilt snacksalig familj, det här. Det känns som om ingen pratar, om det inte är rent konkret “vad såg du?” eller “jag tar en kopp kaffe”. När renar tjuvjagas och plågas, bryr sig polisen inte om det. Så känns det i alla fall för renägarna, men polisen säger att det är “i brist på bevis”. Samerna står maktlösa inför hotet mot sin egendom och känner att deras problem inte tas på allvar av samhället.
En sådan miljö låter den psykiska ohälsan frodas och över alltihop hänger hotet om självmord. Det antyds att samer löper större risk för självmord än resten av befolkningen, men det har jag inte hittat några belägg för när jag googlat runt. Det råder inget tvivel på att de har en extremt utsatt situation och Ann-Helén Laestadius skriver dessutom om att det finns hjälp att få – det är ansvarsfullt. Och fint!
Jag blev bestört över de bestämda könsrollerna Ann-Helén Laestadius låter oss ta del av: bara om du är man kan du ha en renhjord. Kvinnorna förväntas baka bullar och laga mat, allt för att serva de hårt kroppsarbetande männen. Jag anade dessutom hur viktigt det är att vara från “rätt” samefamilj och att vissa familjer inte är kompatibla med andra. Elsas mamma var från “fel” och det spelade liksom ingen roll hur bra hon blev på att handsy koltar, hon kunde ändå inte bli “rätt”.
Min enda önskan: en aning mindre kliché skulle ha suttit fint. Jag menar att Elsa kunde få ha varit lite mindre god och Robert Isaksson något mindre ond. Ann-Helén Laestadius hade kunnat lita lite mer på oss läsare – vi hade fattat ändå.
Författare: Ann-Helén Laestadius
Titel: Stöld
Utgivningsår:2021
Förlag: Romanus & Selling
Språk: svenska
Betyg: 4/5