Malin Haawind: De kom från öar
Ibland blir jag så tagen av det jag läser att jag helt glömmer bort att ta anteckningar, glömmer bort att stryka under och om det är riktigt engagerande glömmer jag till och med bort att vika hundöron. Jag bara plöjer, för att få veta hur det går! I Malin Haawinds roman “De kom från öar” ville jag dessutom njuta av det vackra språket minst lika mycket som att fortsätta att hänga med Dagmar.
Malin Haawind har nämligen skrivit en superfin bok att sjunka in i och bara följa med i.
I romanens början, 1945, är huvudpersonen Dagmar en vilsen 18-åring som aldrig riktigt varit kär och som inte tycker att hon är något särskilt eller har någon speciell talang som någon skulle kunna lägga märke till. Till skillnad från vännen och kollegan Karin som är både vacker och slagfärdig. Men en dag kommer sjömannen Holger från Skärhamn på Tjörn till hotellet i Slite på Gotland, där Dagmar och Karin arbetar, och då börjar Dagmars hjärta bulta lite extra. Det är ingen direkt spoiler att det blir de två till slut men vad som är anmärkningsvärt, är att vägen dit inte är så snårig och märklig som den ibland kan vara i romankonstens värld. Här är det mer vanliga orsaker till att det dröjer en aning innan de får varandra: missförstånd, besvikelser och ren och skär blygsel gör att det tar ett tag.
Vi får även lära känna Dagmars familj: mamma Vera som har bra kontakt med småfolket, den tyste pappa Birger och de tre systrarna Hulda, Britta och Märta. Vi får dessutom veta en del om livet på 40-talet på Gotland. Livet är ingen turistbroschyr. Det är inte alltid solsken och badväder, utan ibland är det regnigt, tröstlöst på jobbet och hjärtat är fullt av oro för de närmaste..
När Malin Haawind låter Dagmar fundera över sig själv, känns tankegångarna bekanta för de flesta av oss som varit osäkra tonåringar:
“Dagmar hade aldrig varit bäst på något. Inte heller vackrast eller sötast. Det enda som var utmärkande med henne var att hon hade en vacker handstil, den kunde hon få beröm för. Men det var så klart inte nog. Vem nöjer sig med att uppskattas för sin förmåga att föra en pennspets över ett papper? Det var en typ av färdighet som det hade varit fint att få beröm för om det bara hade varit ytterligare en talang i mängden. En extra liten guldkant på den redan stora samlingen egenskaper, begåvningar och sköna drag som en person kunde besitta. Men när handstilen kom ensam var den bara sorglig.”
Malin Haawind skriver vackert om kärlek och längtan, utan att det blir det minsta kitschigt. Det blir bara …vackert!
“Det sög till i magen, sjöng i huvudet. Ömsom med fina toner, ömsom skärande smärtsamt. Och ibland, under korta stunder, glömde hon helt bort det. Men det var verkligen mycket korta stunder. Oftast var den mer än påtaglig, längtan. Han hade åkt igen och de skulle inte ses förrän på andra sidan året.”
Det här är den första delen i en planerad trilogi och det tackar vi Malin Haawind alldeles särskilt för. Jag är nämligen inte alls beredd att skiljas från Dagmar och Holger än på länge! Och så vill jag ju veta vad det är för hemlighet som den torra och tråkiga Siv bär på. Och så undrar jag om Holger ska utveckla någon form av alkoholism, eftersom Dagmar ständigt verkar lukta efter om han har druckit och så vill jag ju veta en himla massa annat, där det hänger lite lösa trådar och vajar. Bok nummer två heter “Och havet gav igen” och den finns redan utgiven. Bara som inbunden såvitt jag kan se, så jag som älskar pocket, får vänta lite till. Men som ni vet, den som väntar på något gott…!
Författare: Malin Haawind
Titel: De kom från öar
Utgivningsår: 2022
Förlag: Piratförlaget
Språk: svenska
Betyg: 4/5