Dörte Hansen: Zur See
253 sidor, kära Dörte Hansen, är inte det i kortaste laget? Kunde du inte ha skrivit åtminstone hundra sidor till om den namnlösa ön i Nordsjön? Då hade jag kanske varit beredd att gå i land och fortsätta med mitt liv. Men naturligtvis är romanen “Zur See” exakt så lång som den ska vara, Dörte Hansen har absolut gehör för timing och inget ansvar för att jag inte är färdig med familjen Sander, prästen Lehmann och de andra människorna som befolkar ön.
Det här är en roman om människor som lever nära varandra, som familj, som par och som grannar på en ö. Å ena sidan vet det allt om varandra, å andra sidan har de ingen aning om hur grannen, frun eller de egna barnen tänker. Och inte frågar de heller. De tiger och tänker och tar hänsyn. Frågan jag ställer mig efter ett tag är vem alla tar hänsyn till egentligen, sig själva, familjen, medmänniskorna eller helt enkelt livet på ön?
Det är ingen i detta mikrokosmos som är särskilt snacksalig, möjligen prästen som måste vara det i sin yrkesutövning. Men inte ens han lyckas få till en dialog med sin olyckliga fru och när en av de gamla damerna i församlingen vägrar prata med honom, accepterar han det utan knot, eftersom han inte vet hur han ska närma sig henne.
Familjen Sander, Hanne och Jens med de tre vuxna barnen Ryckmer, Eske och Henrik, kan man sannerligen inte anklaga för att babbla i onödan. När Jens lämnar familjen för att leva ensam som någon slags fågelobservatör, barnen fortfarande är ganska unga, pratar förmodligen grannarna mer om det än familjen själva. Att Ryckmer super som ett spett och inte längre kan jobba som kapten, att Eske är på väg att gå sönder i spagaten mellan ett eget liv och livet på ön och att konstnären Henrik inte förmår att anpassa sig det minsta lilla är inget som mamman Hanne diskuterar med någon. Allra minst sin man, som är mer intresserad av att preparera döda fåglar än att ta del av sina levande barns liv.
Romanen beskriver en brytningstid mellan det traditionella livet där männen gick till sjöss och kvinnorna tog hand om allt det andra och det nya livet där det inte längre lönar sig att vara fiskare och där fiskekvoterna från EU påverkar dem mer än vädret. Är man ens en man om man går omkring på landbacken? Är det en form av prostitution att hyra ut till sommargäster? Finns det fortfarande tro, hopp och kärlek även för de mest försupna, förvirrade och bortkomna? Det är stora frågor som Dörte Hansen behandlar och hon gör det på ett sätt som jag inte kan värja mig emot, inte ens om jag hade velat. Jag låter mig villigt dras in i Dörte Hansens universum och älskar varenda rad. Jag läser extremt långsamt, för jag vill inte att det ska ta slut. Jag går och suger på formuleringarna som på extremt sällsynta och goda karameller.
Och på tal om tro, hopp och kärlek:
“Der Glaube ist ein krankes Kind, die Liebe ist ein Biest. Die Hoffnung ist nicht tot zu kriegen.”
Det enda jag hoppas på nu för egen del är att det kommer fler romaner av Dörte Hansen. För er skull, hoppas jag att Bokförlaget NoNa snarast möjligt ska översätta även den här! I väntan på det, kan ni läsa “Körsbärslandet” och “Middagstimmen” – de är lika bra de.
Författare: Dörte Hansen
Titel: Zur See
Utgivningsår: 2022
Förlag: Penguin Verlag
Språk: tyska
Betyg: 5/5