Albert Camus: Der Fremde

Tack bok-cirkeln “Läsa jorden runt” som fick mig att ta tag i den här klassikern! Det kan vara så att jag läste “Främlingen” av Albert Camus under min “intellektuella period” på gymnasiet under det tidiga 80-talet, men jag är inte säker. Jag vet att jag läste “Pesten” av samma författare och en hel drös av kollegan Jean-Paul Sartre och som motvikt Françoise Sagan, men jag har inget minne alls av huvudpersonen Meursault i “Främlingen”.  Med tanke på min uppenbara förkärlek för franska författare under de präglande gymnasieåren, är det väl ändå lite märkligt att jag hamnade i Tyskland?

Nåväl, vi kan väl säga att cirkeln sluts i och med att jag nu läste Camus på tyska. Det var dock inte den främsta anledningen till att jag valde att läsa Uli Aumüllers nyöversättning från 2010, utan det var helt enkelt lättast att få tag på den utgåvan här i Hamburg. Lätt = be mannen låna den på biblioteket när han ändå hade vägarna förbi…

Jag har med all säkerhet inget att säga om “Der Fremde” som inte redan har sagts. Der är en klassiker och den kom ut i Frankrike 1942, i Tyskland 1948 och i Sverige 1946. För er som inte längre minns vad den handlar om, gör jag en kort sammanfattning – som i princip består av spoilers.

Fransmannen Meursault lever i Alger och hans mor har just har dött. Han reser till institutionen där hon levt sin sista tid för att ta avsked och vara med på begravningen. Efter begravningen träffar han Marie och de inleder ett förhållande. En dag tar han med sig Marie till en bekants ställe vid havet. Där träffar de på en arab som hans granne Raymond har något otalt med. Meursault råkar ha en revolver i fickan och skjuter ihjäl araben. Den andra hälften av boken utspelar sig huvudsakligen i Meursaults fängelsecell. 

Det är en kort roman, på tyska bara 159 sidor, och det är jag verkligen tacksam för. Det är inte så att Albert Camus inte kan skriva, för det kan han verkligen (Nota bene: Nobelpriset i litteratur 1957) utan det är svårt att stå ut med huvudpersonen Meursaults lakoniska inställning till livet – och döden.

•  “Mamma är död? Jaha, jag tar en cigg och lite café au lait.”
• “Chefen vill att jag ska jobba i Paris? Ja, det kan jag väl göra. Det spelar ändå ingen roll var man är.” 
•  “Jag älskar inte den där Marie, men om hon vill gifta sig, så är det okej för mig.”
• “Raymond är tydligen hallick och pryglar skiten ur sina så kallade flickvänner, det är väl hans ensak?” 
• “Araben ligger död på marken, men jag kan lika gärna skjuta fyra skott till, det är väl skitsamma.”
• “Jaså, jag sitter i en fängelsecell och är dömd till döden? Än sen då? Vi ska ändå dö, nu eller om tjugo år.”

Nej, Meursault är ingen muntergök precis och jag tycker att Marie ska tacka sin lyckliga stjärna att hon inte hann gifta sig med honom och flytta med honom till Paris. Jag tror att hon hade blivit djupt olycklig. Meursault däremot, han verkar inte ha förmågan att vara vare sig lycklig eller olycklig och idag skulle man säkert kunna sätta en diagnos på honom för att kanske förstå honom bättre. Något som inte skulle röra karln i ryggen, eftersom han är totalt ointresserad av vad folk tycker och om någon förstår honom eller ej.

Meursault verkar inte kunna relatera till sina medmänniskor överhuvudtaget. Det enda han har att säga om sin mor, är att de inte hade något att säga varandra och när någon frågar hur gammal hon var, säger han bara att hon var mycket gammal. Efter närmare efterfrågan klämmer han i med att hon kanske var i 60-årsåldern. Nu vet inte jag om man åldras fortare under Algeriets sol, men 60 år känns inte jättegammalt i min värld. Här beter Meursault sig som ett barn, tycker jag. Ett litet barn vet inte hur gammal mamma är, hen kanske inte ens vet hennes namn. Det är inte viktigt för ett litet barn, men för en vuxen man borde mamma ha hunnit bli en person med namn och ålder.

Men vad han lyckas med, Meursault, eller rättare sagt Camus, är att få mig att fundera på vad som är verkligt viktigt i livet. Enligt Meursault är inget viktigt: man kan lika gärna dö nu som senare eftersom man ändå ska dö, varken kärlek eller Gud finns och varför ska man ens bli ihågkommen? Med risk för att låta patetisk så tror jag visst att det spelar roll vad man gör med sitt liv och var man är, hur man beter sig mot sina medmänniskor och sig själv. Till skillnad från  Meursault vill jag tro både på kärleken och på Gud. Jag vill älska och leva så gott jag kan, så länge som möjligt.

---

Författare: Albert Camus

Översättare: Uli Aumüller

Titel:  Der Fremde

Utgivningsår 1942

Förlag: rororo

Språk: tyska