DNF – Did Not Finish
Det här är inte en kategori som jag gillar eller ens har erfarenhet av, men nu har det hänt. Jag har flyttat en bok som jag hade på paus under en längre tid, till hyllan för oläst. Oläst aka “jag vet inte om jag någonsin kommer att få lust att läsa den”.
Varje gång jag såg den kände jag akut motvilja och efter att ha funderat på det en tag, bestämde jag mig för att jag förmodligen aldrig kommer att känna något annat. Min tanke, att läsa fem – sex sidor mellan varje bok, omsattes heller aldrig på grund av en intensiv spykänsla, bara jag tänkte på att ta bokhelvetet i handen och ägna mer än en sekund åt den.
Ja, då är det definitivt dags att skiljas. Men vad är det som gör att jag har så svårt för att bara lägga av och förpassa en bok oläst och helt enkelt bara skriva DNF? Jag brukar alltid tänka att när någon har gjort sig mödan att skriva en bok, och det vet jag av erfarenhet är inget man gör i en handvändning, så har väl hen tänkt sig något. Förlaget har antagit boken, den har diskuterats och korrekturlästs flera gånger om. Tryckeriet har tryckt den, bokhandeln har tagit in den och låtit den ta upp plats i hyllorna. Då är väl för helvete det minsta jag kan göra att LÄSA den? Det må så vara att jag inte älskar den, men man måste inte älska allt här i livet men man kan väl ändå bete sig som folk?
Jag älskar till exempel inte alla mina medmänniskor, men försöker ändå uppträda hyfsat mot dem. Det finns ingen anledning att spotta på folk för att de luktar illa eller pratar strunt. Jag håller andan, blundar med öronen och försöker åtminstone att se neutral ut. Så brukar jag göra med böcker också.
Och det skulle ju kunna kan ju vara så att jag missar något viktigt? Att författaren vill meddela mig något och jag är för otålig eller för korkad för att förstå? Då är det mitt ansvar eller kanske snarare min ambition att fortsätta läsa för att försöka förstå vad det kan vara.
Dessutom tycker jag inte att man kan uttala sig om en bok som man inte läst ut. Finessen kanske kommer på slutet? Det stämmer ju tyvärr inte alltid och ibland kan det vara så att det på slutet visade sig vara en totalt meningslös bok som inte gav mig något annat än stresspåslag, som Paulo Coelhos pekoral “Alkemisten” till exempel. Men å andra sidan kan jag nu med all rätt hävda att jag inte gillar Paulo Coelho, eftersom jag har läst honom. Jag gillar inte heller Karl-Ove Knausgård och efter att ha läst de två första böckerna i Min Kamp-serien tycker jag att jag slipper läsa fler böcker av honom i det här livet.
Jag kan inte lova att jag ska bli bättre på DNF, men jag tänker åtminstone inte läsa ut fler böcker som känns som ett självskadebeteende i bokform.
Vilken bok var det då, som fick mig att krokna? Det var den här:
Författare: Aksel Sandemose
Översättare: Gabriele Haefs
Titel: Ein Flüchtling kreuzt seine Spur
Utgivningsår: 1933/1955 men nyöversättningen kom 2019
Förlag: Goggolz Verlag
Språk: tyska
Dert är inget fel på Gabriele Haefs översättning. Och förlåt Goggolz Verlag, jag ska aldrig mer be om recensionsexemplar. Men Sandemose var mer än vad jag klarade av, även om jag gärna hade vetat mer om var jante-lagen har sitt ursprung, så var det inte möjligt att läsa klart.