läser jag: Kristin Hannahs De fyra vindarna, som var en av de fyra böcker jag fick av min son i födelsedagspresent. Man skulle kunna säga att mottot för Hannah tycks ha varit ”när man inte tror att det kan bli värre, blir det det”. Nej, det är ingen ny favorit. Text på bloggen under rubriken ”Carina sågar” kommer, var så säker!
har jag på vänt: jag hoppas att Billie av estländskan Vizma Belsevica ska dimpa ner i min brevlåda endera dagen. Nästa bok både i min EU-utmaning och i bokcirkeln Läsa jorden runt och det är Hanna från Feministbibblioteket som str för leveransen, eftersom det var omöjlig att få tag på här (förutom på estniska, det hade jag hittat ett exemplar på en antikvariat-sida). Annars blir det nog Simone de Beauvoir ur samma födelsedagshög från sonen, De oskiljaktiga, som jag är mest nyfiken på just nu.
lyssnar jag på: ljudboken Käraste vänner av Katarina Widholm, den tredje delen om den företagsamma Betty från Härnösand. Jag lyssnar med mamma och syster, vilket betyder att vi efter två timmar brukar stämma av och prata över whatsapp om vad vi tycker och hur vi tror att det ska fortsätta. Ett roligt sätt att läsa på! Nu hörde jag från bokmässan att Katarina Widholm skriver på en fjärde del. Det ser vi fram emot!
tittar jag på: eftersom jag hade för dåligt tempo på serien Normal People efter Sally Rooneys roman missade jag de två sista avsnitten. De tog bort den från Mediathek på tyska kanalen ZDF innan jag hann se klart. Nu startar snart nästa säsong av Babylon Berlin och det ser jag verkligen fram emot! Ingen risk att jag missar något där inte, för det kommer jag att se tillsammans med mannen och honom är det ordning med, ser ni! Dessutom hoppas jag att slippa restriktionerna om att man inte kan kolla innan klockan 22, som det gjorde på Sally Rooney-serien. Jag förmodar att det där ansågs vara för mycket sex för unga tittare, men det är nog inte att räkna med i serien om Berlin på 30-talet.
tänker jag på: hur mycket jag verkligen gillar mitt jobb! Det är kreativt och självständigt att driva eget företag i undervisningsbranchen. Och det är väldigt sällan långtråkigt.
längtar jag efter: barnen, de utflyttade. De är vuxna och lever sina egna liv, men jag saknar dem ibland så att det gör ont i hjärtat. De har det bra, sköter sig själva och det är ingen fara på taket. Men ibland önskar jag att de inte nödvändigtvis hade flyttat så långt bort, utan hållit sig i närheten och kunnat komma hem på en fika eller en söndagsmiddag lite då och då.
äter jag: eftersom vi hade gäster igår, sammanlagt var vi sju runt bordet, men eftersom jag hade lagat mat som om det skulle ha varit det dubbla, så är det rester idag. Och förmodligen även i morgon…
