Auður Ava Ólafsdóttir: Miss Island
Auður Ava Ólafsdóttirs roman Miss Island hittade jag för en spottstyver när jag var med min son i en secondhandbutik i somras. Jag hade hört om den och stoppade glatt ner den i min inköpskorg. När jag kom hem ställde jag den i bokvagnens hylla för tyska och engelska böcker. Och där stod den bra.
Efter att ha läst Om en syster av Marcus Jarl kände jag att jag ville ha en aning mer substans. Och Island kändes i vilket fall som helst mer intressant än Stockholm där Jarls roman utspelar sig.
Jag hade hört att Miss Island skulle vara feministisk och lite speciell. Och ja, det var den, men vi klickade tyvärr inte riktigt. Jag blev nästan deprimerad av att Hekla inte stod upp för sig själv utan bara duckade undan för den manliga världens krav och blickar. Jo, jag förstår att det var så på Island på 60-talet och att det förmodligen var ungefär lika eländigt i andra delar av Europa, som typ Sverige och Tyskland, men det muntrar ju inte direkt upp mig.
Huvudpersonen Hekla, döpt efter en vulkan, lämnar sin hemort och faderns fårfarm för att göra karriär som författare i Reykjavik. Året är 1963, Hekla är 21 år och faktiskt redan publicerad. Visserligen under (manlig) pseudonym, men publicerad är hon. Och beundransvärt produktiv är hon också! Minst en roman ligger hos ett förlag och medan hon väntar på svar fortsätter hon att skriva på nästa roman. De enda som intresserar sig för hennes skrivande och förstår vilken talang hon är, är hennes bästa vänner Ísey och Jón John.
Båda befinner sig redan i huvudstaden och tar emot Hekla med öppna armar. Ísey skriver själv men hinner bara skriva lite dagbok och någon dikt då och då eftersom hon mestadels är ensam med den lilla dottern. Mannen/barnafadern jobbar på annan ort eller bygger ett hus till familjen. Jón John stöttar Hekla på många sätt, bland annat låter han henne använda hans bostad som “skrivarlya” så att Heklas missförstådde (och opublicerade) diktar-pojkvän, inte ska känna sig hotad av hennes skrivande. Jón John själv försöker allt mer desperat hitta sin plats i livet, vilket som homosexuell inte är särskilt mycket enklare i Reykjavik än hemma på bondlandet. Allt mer förtvivlad och sorgsen upptäcker han att de flesta homosexuella ändå gifter sig med kvinnor och försöker leva så “normalt” som möjligt. De homosexuella behoven levs ut i hemlighet, i parker och på toaletter.
Jag tror att jag inte föll för historien eftersom jag faktiskt blir provocerad av att Hekla alltid väljer den väg som bjuder henne minst motstånd. Hon publicerar under ett manligt namn och mörkar sina framgångar för pojkvännen. Jodå, jag förstår mycket väl varför hon gör det och jag förstår också att hon skaffar sig arbetsro med dessa aktioner. Men varför i herrans namn har hon inte lite fighting spirit? Hon är ju för helskotta uppkallad efter en vulkan! En lavasvall borde hon ha spytt över karln på caféet där hon jobbar, han som aldrig tröttnar på att försöka övertala henne att ställa upp i Miss Island-valet. Hon borde kastat klippblock på den där tramsige pojkvännen om han inte kunde stå ut med att ha en begåvad flickvän!
Men nej, hon fortsätter på den inslagna vägen: ducka undan och för att kunna skriva. Hon till och med gifter sig med Jón John, vilket i och för sig ger dem båda respit: han ser “normal” ut i andras ögon och hon slipper avvärja andra män för att helhjärtat ägna sig åt att skriva. Men inte känns det som ett recept för varaktig lycka, eller är det bara jag som inte begriper hur 60-talet var?
Det fanns faktiskt sekvenser jag gillade: Heklas pappas besatthet av vulkaner och hans lite torra sätt att kommunicera med sin dotter, till exempel. Och jag skulle fortfarande väldigt gärna vilja resa till Island, men den här romanen kommer jag inte att minnas resten av livet.
Författare: Auður Ava Ólafsdóttir
Översättare: Tina Flecken
Titel: Miss Island
Utgivningsår: 2021
Förlag: Insel Verlag
Språk: tyska
Betyg: –3/5