Bret Easton Ellis: Skärvorna
Jag lever inte under en sten. Jag hade hört en hel del om Skärvorna när den kom ut. Jag hade nog hört ännu mer om den amerikanske författaren Bret Easton Ellis, men jag tänkte inte en sekund “den måste jag läsa”. Jag brukar för det första inte vara helt såld på the american novel och för det andra kändes det inte som en bok för mig eftersom jag tyckte att det lät som någon form av thriller, vilket inte heller brukar vara det jag går igång på. Men så fick jag den i present och orden som den överlämnades med var typ “hoppas att du gillar våld, droger och sex, för det finns det mycket av”. Vi kan väl säga så här: det funkade åtminstone så pass att det väckte mitt intresse, för boken kom ganska högt upp på min läslista.
Min första känsla, “inte-för-mig”, hängde i och Bret Easton Ellis var sannerligen en utmaning för mig och på instagram skrev jag att jag inte från början begrep hur stor utmaningen skulle bli. “Känner ni igen en utmaning när ni ser den? Jag förstod direkt att Olga Tokarcuks Jakobsböckerna skulle vara en en eftersom temat lindrigt sagt var komplext, men i jämförelse med den här känns Olgas utflykt över sju gränser och fem språk som en charterresa till Kanarieöarna. Att läsa Bret Easton Ellis är som att vara galärslav och tvingas ro tvärs över Atlanten.” Där var jag inte ens säker på att jag skulle vilja lägga ner tid och möda på läsandet, eftersom jag inte riktigt begrep vad bortskämda Beverly Hills-ungdomar i början på 80-talet skulle ha att säga mig. Jag är ungefär lika gammal som författaren och kände igen en hel del av musiken som han strösslade med som tidsmarkör, men mitt 17-årsliv innehöll betydligt färre droger och ännu mindre sex. För att inte tala om alla klädmärken, bilmärken och och restaurangbesök! När jag var 17 år sydde jag mina kläder själv, hade precis flyttat till Borås och det närmaste jag kommit droger var förmodligen en dunk hembränt. Bret och jag fick en trög start.
Men som ni vet, jag är kass på att DNF:a. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för att sluta läsa, så jag bara fortsatte och någonstans efter ett par hundra sidor var jag fast. Fast som i “jag kollar i kalendern efter luckor stora nog att hinna läsa ett par kapitel”. Ingen är nog mer förvånad över det än jag själv! Berättelsen, eller narrativet som Bret Easton Ellis envisas med att säga alldeles väldigt många gånger under de drygt sexhundra sidorna, utvecklade ett sug som jag inte kunde värja mig från. Låt gå för att det drog linor och slök piller jag aldrig hört talas om och att de körde bil som om det inte fanns någon morgondag oavsett i vilket tillstånd de befann sig. Och jag begrep verkligen inte mycket av livet på deras amerikanska privat-high school, men vad jag känner igen när jag ser dem, det är vilsna tonåringar. Och Bret, Matt, Thom, Ryan, Debbie, Susan och Robert, de är fanimej några av de mest vilsna och mest övergivna tonåringar jag har träffat på i hela mitt liv! Och jag har ändå jobbat som kurator på en ungdomsmottagning och tillbringat många av mina yrkesverksamma socionom-år i betydligt mer socialt utsatta områden än de som de här kaliforniska ungarna levde i. Romanens vuxna är ingenting att hålla i när åskan går, eftersom de antingen rent fysiskt är någon annanstans eller så är de upptagna med skiljsmässor, utomäktenskapligt sex eller sina karriärer.
Bret är 17 och startar i början av berättelsen sitt sista år på high school. Hans föräldrar är på en lång resa i Europa och han bor ensam i det gigantiska huset med hunden Shingy och hushållerskan Rosa, som sköter hushållet på kontorstid, måndag till fredag. Allt verkar lugnt, gänget runt Bret, kompisen Thom med flickvännen Susan och Brets egen flickvän Debbie hör till den inre kretsen på skolan och att Bret egentligen är mer intresserad av grabbar, är 1981 inget man direkt talar högt om. Den nye klasskompisen Robert ruckar på jämvikten i gänget och det tar inte lång tid innan Bret börjar misstänka att Robert har något att göra med att en rad unga flickor försvinner och senare hittas mördade.
Historien berättas av den vuxne Bret, 57 år tror jag att han är vid det här laget. Som läsare vet jag i princip redan från början att det kommer att gå åt skogen, men jag vet inte exakt hur och jag vet att folk kommer att dö, men jag vet inte vem. Det enda jag kan vara säker på är att det inte är Bret, eftersom han berättar. Det är extremt skickligt gjort. Jag förstår till och med varför det är nödvändigt att använda ordet narrativ på var och varannan sida, eftersom hela historien bygger på vilket narrativ man väljer att ha på Brets berättelse. Vem kan man lita på när man är 17 år och inte riktigt vet hur vuxenvärlden fungerar?
När det inte ens var hundra sidor kvar fick jag lätt panik, eftersom jag inte begrep hur han skulle ro det hela i land. Jag försökte lugna ner mig och tänka att den där Bret Easton Ellis är en erfaren författare, han kommer att se till att slutföra projektet på ett tillfredsställande vis. Och ja, det gjorde han. Den där obehagskänslan som spred sig i kroppen under läsningen höll faktiskt i sig ända till slutet.
Enda anledningen till att jag inte ger full pott, är den mer än nödvändigt blodiga finalen. Jag hade verkligen inte behövt en sådan utdragen kamp på slutet där blodet sprutade som ur en fontän från än den ene, än den andre. Och jag är inte helt säker på att alla sexscener verkligen behövdes för att föra handlingen framåt, men det kanske bara är jag som är pryd.
Vad lärde jag mig av den här tegelstenen?
- Att det är rätt att hänga i och inte DNF:a för snabbt.
- Att det är bra att bege sig utanför sin (läs)comfortzone lite nu och då.
Författare: Bret Easton Ellis
Översättare: Johan Nilsson
Titel: Skärvorna
Omslag: Eric Thunfors
Utgivningsår: 2023
Förlag: Brombergs
Språk: svenska
Betyg: 4/5
One Comment
Mimmi
Har en liknande upplevelse som du. Ganska långsam början, jag mest strölyssnade. Men när Robert klev in blev det hela oerhört intressant. Och jag blev vettskrämd med några av scenerna, t ex när han var i sin fasters hus och någon var utanför.
Jag har dock så svårt att förstå vad som är fiktion och vad inte när författare använder sitt eget namn i en roman. Måste kanske släppa på behovet att förstå.