Moderskap hos Haawind och Zweigbergk
Den senaste veckan har jag läst två romaner som jag längtat efter! Båda hör till en serie och båda är skrivna av svenska, kvinnliga författare. Som om inte det skulle vara nog med gemensamheter, så upptäckte jag att båda dessutom handlar om moderskap. Det var intressant, tyckte jag.
Romanerna jag läst är Malin Haawinds In mot stenig strand och Helena von Zweigbergks 1979 Johanna och Ingrid: ett familjedrama.
Malin Haawinds roman är den avslutande delen av den trilogi om Dagmar och Holger som bygger på hennes egna morföräldrars liv. I De kom från öar är de unga och lär känna varandra och i Havet gav igen har de flyttat till Skärhamn och livet är inte direkt en dans på rosor. I den avslutande delen bor de i den nybyggda delen av Södertälje och där föds deras tredje barn.
I den inledande 1959 Ingrid och Georg: en kärlekshistoria av Helena Zweigbergks serie Drömmar om frihet fick vi lära känna den unga änkan Ingrid som precis i slutet blev mor till sitt andra barn, Johanna. 1979 har Johanna hunnit sluta gymnasiet och Ingrid är sedan länge skild från hennes pappa.
OBS! Texten nedan innehåller spoilers.
Haawinds Dagmar är mamma till Anton, Ellinor och Dan och jag gissar att det är sent 40-tal eller tidigt 50-tal när hennes första barn föds. Ellinor är bara något år yngre, medan Dan är en sladdis. Zweigbergks Ingrid blir mor till Tom ungefär i mitten på 50-talet och fem år senare föds Johanna. Båda är vad jag kallar unga mammor, typ några och tjugo, och båda är måna om att allt ska se bra ut. Efter sina förutsättningar ser de till att det är prydligt och välstädat hemma och att de själva ser adretta ut.
När jag läste om Dagmar tänkte jag ofta på Maj i Kristina Sandbergs svit som börjar med Att föda ett barn. Det Dagmar och Maj har gemensamt är att de är väldigt osäkra på sin roll i de allra flesta sammanhang. Dagmar är osäker på om hon passar in som spritkassörska på hotellet i Slite, hon är osäker på hur hon ska bete sig i Skärhamn och när hennes Holger dessutom visar sig ha massiva alkoholproblem spär det på hennes osäkerhet ännu mer. Men till skillnad mot hur jag minns Maj, tar Dagmar tag i situationen när den blir ohållbar och bestämmer helt sonika att de ska lämna Tjörn eftersom Holger inte skulle kunna sluta dricka där.
Dagmar har inget vidare självförtroende men ändå lätt för att få vänner. När de väl flyttat till Södertälje är det inte bara systern Britta hon umgås med utan hon får jobb på ett bageri och blir kompis med chefen. Hon lär känna sin granne och tillsammans startar de en syjunta. Men när det värsta händer, kan hon inte prata om sin sorg med någon. Inte ens med Holger som sörjer sonen lika mycket som Dagmar blir en bundsförvant utan hon sörjer ensam och blir ensam. Det som jag tycker gör mest ont att läsa är att hon först inte ser Ellinors sorg och när hon sedan ser den och förstår, kan hon ändå inte förmå sig att ens sträcka ut handen och stryka henne över håret. För den stackars, stackars flickan kanske det inte spelar någon roll, men jag tycker att det är outhärdligt att Dagmar förstår vad Ellinor behöver, men ändå inte kan ge henne det. På något sätt hade det varit lättare för mig, om hon varit så förblindad av sorg att hon inte uppfattade Ellinors svåra situation.
Ingrid i Zweigbergks romanserie däremot, brottas inte med dåligt självförtroende, utan är extremt kompetent och tycker själv att hon är ett rekorderligt fruntimmer. Det tycker jag också, åtminstone om hon får sköta sig själv och inte har någon karl omkring sig som hon försöker anpassa sig till. När vi lär känna henne i den första delen är hon den unga änkan som har ordnat det bra för sig och sin lille son. Hon arbetar som lärare, har barnomsorg för sonen och väninnor som står henne bi. Men så dyker Georg upp och då struntar hon i väninnorna och hon glömmer nästan bort sitt föräldraansvar för den lille Tom. Hon vill mest att han inte ska vara till besvär när hon försöker skapa dem ett nytt familjeliv. När vi återser Ingrid och hennes barn 20 år senare, lever hon sedan länge ensam med dem och har återigen full koll. Hon arbetar som lärare, hemmet är omsorgsfullt inrett och hon själv är ärtig för sin ålder. Men så dyker en charmig, yngre kollega upp och Ingrid faller enligt egen utsago “som en fura”. Och då ser hon inget annat än Torkel och känner inget annat än sin egen lust!
Men Torkel är en självgod typ, ett riktigt äckelpaket faktiskt. Jag tror att han njuter av att göra Ingrid osäker och han lyckas över förväntan. Jag tycker att hon som en vuxen och erfaren kvinna borde ha genomskådat honom på ett litet kick, men man ska tydligen inte underskatta vad passion och åtrå kan göra med en kvinna i sina bästa år. Vi kan dock inte skylla Torkel för att hon inte har haft vett på att snacka med Tom om hans döde far eller att hon inte kramar om Johanna istället för att förmana henne. Men Torkel strör salt i sår och påstår sig ha en särskild relation till Ingrids ungar. Han är dessutom snar med analyser av dem alla tre: Ingrid borde släppa sargen, Johanna bejaka sin sexualitet och Tom söka sina rötter. Ingrid använder borgerliga käringord och barnen bär på sorg och jag vet inte allt.
Båda romanerna har “lyckliga” slut. Lyckliga slut är för mig slut med hopp.
Ellinor växer upp till en hyfsat hel människa, som själv blir mamma. Dagmar och Holger lever tillsammans och respekterar varandra till livets slut. För nu är den här serien slut! Jag ser fram emot att se vilket tema Malin Haawind nu ska ta sig an.
Författare: Malin Haawind
Titel: In mot stenig strand
Omslag: Nina Ulmaja
Utgivningsår: 2023
Förlag: Piratförlaget
Språk: svenska
Betyg: 4/5
Jag tycker det går en aning för fort på slutet hos Helena von Zweigbergk och det blir lite väl mycket frid och fröjd på alla fronter: Ingrid blir överraskande nog kompis med Georgs nya fru Majken efter att ha undvikit henne i närmare 20 år, Johannas halvsystrar blir sams, Georg återknyter kontakten med Tom och alla är de en enad front mot Torkel. Men tack vare den fronten fattar Ingrid äntligen vilken skitstövel Torkel är och kastar ut både honom och hans kamera med buller och bång.
Författare: Helena von Zweigbergk
Titel: 1979 Johanna och Ingrid: ett familjedrama
Omslag: Pär Wickholm
Utgivningsår: 2024
Förlag: Norstedts
Språk: svenska
Betyg: 4/5
Sammanfattningsvis var det säkert inte lätt att vara mor på 50- och 60-talet. Men jag undrar om dagens mödrar tycker att det är “lätt” att vara mamma? Mina barn föddes år 2000 och jag kan inte säga att jag tyckte att jag visste precis hur man ska vara som mamma, varken när de var små eller nu när de är vuxna. Men jag har i alla fall kramat dem så ofta jag kommit åt och jag hoppas att de vet att jag gjort mitt bästa. Precis som Dagmar och Ingrid, faktiskt, och alla andra mammor jag känner. Ingen vill sina barn illa och det vi mödrar har gemensamt genom alla tidevarv är att vi gör det som vi tror är det bästa.