Att läsa tegelstenar
Jag är inte så förtjust i att “skryta” om hur många böcker man läser per år. Det beror ju liksom lite på VAD man läser, har jag tänkt. Och att välja Marguerite Duras Älskaren (123 sidor i pocketversionen enligt Bokus) istället för Nino Haratischwilis Det åttonde livet (1151 sidor, samma källa) för att kunna hålla uppe ett snitt på, låt oss säga två böcker i veckan, är i mitt tycke märkligt.
Men om man som jag är extremt dålig på att DNF:a är det ett åtagande att börja med en tegelstensroman, eftersom det kommer att ta en del tid i anspråk. Och då vill jag ju gärna veta att det är värt det! Och garantier, för att det är det, får man ju aldrig, så det går inte att komma ifrån att det är något av ett lotteri att kasta sig in i äventyret “tegelsten”.
Vissa författare har jag så mycket förtroende för att det inte spelar någon som helst roll hur tjocka deras alster är, jag läser dem oavsett sidantal. Ovan nämnda Haratischwili är en av dem. Olga Tokarczuk och Juli Zeh däremot, även om båda är två författare jag verkligen gillar så behöver jag när det gäller dem liksom ta sats och ladda. I Tokarczuks fall var jag när det gällde Jakobsböckerna (1063 sidor) helt enkelt orolig för att hon var för smart för mig och att jag var för obildad för att hänga med men när det gäller Zeh måste jag vara lite försiktig så att det inte är någon galen framtidshistoria om en hälsodiktatur som i Corpus Delicti. Just den romanen har visserligen bara 272 sidor men hon har en tendens att dra i väg, Unterleuten har 656 sidor till exempel, och då vill jag helst veta att det är ett tema som jag är intresserad av.
Förutom att jag vill ha en historia som jag helst redan på förhand känner något för, åtminstone nyfikenhet, och en författare jag litar på, så vill jag dessutom ha TID. Om det nu är så att jag fastnar, vilket jag förstås hoppas, vill jag ha tid att läsa större sjok i taget och inte bara ett par trötta sidor innan jag somnar på kvällen. Då är det svårt att behålla intresset, minnas sammanhanget eftersom det är lätt hänt att glömma vad som hände för 250 sidor sedan om de är utspridda på en längre tidsperiod.
Just nu har jag efter en längre tids uppladdning äntligen börjat med Jonas Hassen Khemiris Systrarna (723 sidor i den inbundna upplagan). Jonas Hassen Khemiri passar egentligen in på mina krav ovan. Han är en författare jag uppskattar och som jag borde ha förtroende för, om bara inte incidenten med Pappaklausulen från 2018 hade kommit emellan. Den kvalade till och med in som årets besvikelse på bloggen och det gjorde att jag var tveksam till att ta tag i just den här tegelstenen. Jag har väntat på “rätt tillfälle” i månader och nu, när jag har semester, bestämde jag mig att det är nu eller aldrig som gäller. Det blev nu. Mer om den romanen kommer du med all sannolikhet att få läsa framöver!