Marguerite Duras: Älskaren

Tro nu inte att jag kommer att göra en feministiska analys av att en femtonårig fransyska i Indokina har ett förhållande med en vuxen kinesisk man. Inte ens en ekonomisk eller samhällskritisk analys av att han är stormrik och hon är fattig som en kyrkråtta, kommer ni att få. Även det märkliga och människoföraktande med kolonialtiden kommer jag att lämna därhän. 

Jag fick den här boken i julklapp av min bästa vän Nina 1985. Jag har skrivit längst bak i boken med min 20-åriga slängiga handstil: En bok att ÄLSKA! Och herregud vad jag har älskat den under årens lopp och i alla livsskeden. Jag älskar den fortfarande och det var med knapp nöd jag hejdade mig från att börja om efter att jag läst klart. Den är vacker, den är stämningsfull, den berättar om kärlek och den går rätt in i mitt hjärta – fortfarande.

Det är omöjligt att neutralt analysera något som bor i ens hjärta, det förstår ni va? Jag ger er några citat i stället:

“Jag bär en klänning av råsiden, den är sliten, nästan genomskinlig. Förut har den varit min mors, en dag ville hon inte ha den längre för hon tyckte att den var för ljus, hon gav den till mig. Klänningen är ärmlös, mycket urringad. Den har den rostbruna skiftning som råsiden får efter lång användning.”

“Femton och ett halvt. Kroppen är mager, nästan spinkig, brösten ännu ett barns, ett barn sminkat i blekrosa och rött. Och därtill denna utstyrsel som skulle kunna locka till skratt men som ingen skrattar åt.”

“Hon säger: jag skulle hellre ha velat att ni inte älskade mig. Även om ni älskar mig skulle jag vilja att ni gjorde som ni brukar göra med kvinnor.”

“De är tysta hela kvällen. I den svarta bilen som kör henne tillbaka till pensionen lägger hon huvudet mot hans skuldra. Han håller om henne. Han säger att det är bra att båten från Frankrike snart ska komma och ta henne och skilja dem åt. De är tysta under färden. Ibland ber han chauffören att köra en runda utmed floden. Hon somnar, utmattad, lutad mot honom. Han väcker henne med kyssar.” 

“Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle sluta kunna älska henne, att han skulle älska henne till sin död.” 

Om du inte har läst den, då undrar jag vad i herrans namn du väntar på. Om du redan har läst den, läs den igen. Det tänker jag göra. Jag kommer aldrig kunna sluta älska den, jag kommer att älska den till min död. 

---

Författare: Marguerite Duras

Översättare: Madeleine Gustafsson

Titel:  Älskaren

Utgivningsår: 1985

Förlag: Bonniers

Språk: svenska

Betyg: 5/5