Två romaner
Jag har just läst två böcker och en intressant inledning om det skulle vara att den ena gjorde mig klokare och den andra gjorde mig dummare, men tyvärr stämmer det inte. Jo, en gjorde mig klokare men den andra gjorde mig inte dummare (hur skulle det ens gå till?), den gjorde mig mest uttråkad.
Vi börjar med den som definitivt gjorde mig klokare!
Jag har nämligen läst min första bok av serietecknaren Liv Strömquist och det är ju anmärkningsvärt eftersom vi nu har året 2024 och hon publicerar regelbundet sedan 2006. Nu är det ju inte så att jag aldrig hört talas om henne eller inte varit intresserad, det är bara det att mitt dåliga självförtroende och om vi ska vara ärliga, mitt dokumenterat svaga intresse, för bildberättande som gjort att jag inte aktivt sökt upp hennes alster. Men efter flera fina läsupplevelser där jag upplevde att bilden tillförde texten en ytterligare dimension (Persepolis och Maus!) har jag tydligen blivit modigare och beställde Pythian pratar av Liv Strömquist för att se om den talade till mig.
Och herregud, vad den snackade! Hon är ju ett helt enkelt ett geni! Varför har ingen talat om det för mig innan? Det kanske någon har, men jag har uppenbarligen inte lyssnat. Liv Strömquist får mig att innan frukost tänka på vad religion har med självhjälpsböcker att göra, introducerar den slovenske filosofen Slavoj Zizek och en himla massa mer i en radda pratbubblor med mycket text och bilder som är enkla men med mycket uttryck. Det är genialiskt, det är lätt att hänga med men det är allt annat än lättsmält.
Hon driver med den så kallade tidsandan, att man är ansvarig för sitt eget mående och med ett par käcka aforismer, en hudvårdsrutin och tillräckligt med vatten så hämtar man sig på nolltid från både utbrändhet och annat gissel. Det är roligt men det är på allvar, jag får mycket att tänka på och jag känner mig verkligen smartare efter att ha läst.
Nu vill jag läsa ALLT av henne!
Titel: Pythian pratar
Utgivningsår: 2024
Förlag: Norstedts
Språk: svenska
Betyg: 5/5
Att jag älskar mina bokcirklar, det har jag ofta sagt, och de utmanar mig att läsa sådant som jag annars inte skulle ha läst. Den här gången läste jag Maame av brittiska Jessica George. Det skulle vara en smart och varm berättelse om Maddie som 25 år gammal äntligen flyttar hemifrån och börjar leva det liv hon alltid längtat efter. Och att det inte är helt smärt- och friktionsfritt, är klart! Men på de närmare 500 sidorna ska vi lotsas igenom en far med parkinsson, en frånvarande mor och en bror som aldrig har tid, rasism, sexuell frustration, drogexperiment och en fullfjädrad depression. Jag glömde att en person dör och att Maddie blir sparkad från jobbet för något som hon inte kan rå för.
Men sedan börjar hon i terapi, hittar en pojkvän som verkligen bryr sig om henne och säger ifrån på nya jobbet att hon vill ha mer ansvar. Och innan vi vet ordet av, så har allt ordnat upp sig för Maddie. Jag känner mig som en missunnsam tråk-kärring när jag skriver det här, eftersom jag precis kollat en video med författaren och en intervjuare och fick veta det jag misstänkte hela tiden, att berättelsen grundar sig på Jessica Georges egna dagboksanteckningar från när hennes far dog. Och vet ni vad? Han hade parkinsson!
Det första låt oss säga 300 sidorna, var okej. Sedan blev det lite väl stereotypt för mig, helt enkelt. Jag vet inte om mödrar från Ghana i allmänhet har som enda råd till sina barn att de ska be mer, om de mår dåligt. Och psykolog/therapeuten kändes verkligen inte särskilt trovärdig!
Läs Maame när du är hängig och lite kognitivt nedsatt – då är den perfekt! Det gjorde jag med behållning men när jag efter drygt halva boken började piggna till, kände jag tydligt att berättelsen inte höll för mig. Och då blev jag som jag nämnde i inledningen: uttråkad.
Författare: Jessica George
Översättare: Stefanie Retterbusch
Titel: Maame
Utgivningsår: 2024
Förlag: btb
Språk: tyska
Betyg: -3/5