Carina sågar – mer eller mindre

Jag har läst tre böcker på raken som jag inte blev… ska vi säga, alltför imponerad av.

Om någon av er följer punktslut på instagram så kommer ni inte att bli särskilt överraskade, men vi tar det hela i tur och ordning. Och VARNING: jag spoilar, så det står härliga till!

Carina Nunstedt: Vi ses på andra sidan – en änkas manifest för resten av sitt liv

Det är alltid svårt att ha en åsikt om en självbiografi för det känns som om man recenserar någons upplevelse och det vill man (=jag) ju absolut inte göra. Men å andra sidan är det ju ett litterärt verk och om det är det ju okej att anse något om, eller?

Carina Nunstedt var tydligen gift med ett helgon eller åtminstone en person utan en enda dålig egenskap. Jag känner mig fruktansvärt ogin som blir provocerad av att Carina Nunstedt bearbetar sorgen med att åka till Grekland och bo på hotell för 5000:- per natt samtidigt som hon oroar sig för ekonomin. Jag förstår att hon vill ta hand om sig och sina söner, men jag tycker att hennes lyxiga resande mest verkar vara ett sätt att fly. Men vem är jag att döma? Jag har varken förlorat min man eller tvingats ta hand om mina barn helt själv, så vad vet jag om hur man reagerar i en sådan situation? Noll och intet! 

Men kombinationen av att medelst medium söka kontakt med andra sidan, lyxkonsumtion och hjälplöshet triggar något hos mig som jag inte kan hantera. Jag önskar att Carina Nunstedt aldrig hade behövt uppleva det hon skriver om. Och jag önskar mig själv, att jag aldrig hade läst det.

---

Författare: Carina Nunstedt: 

Titel: Vi ses på andra sidan 

Omslag: Holly Ovenden 

Utgivningsår: 2023

Förlag: Bookmark

Språk: svenska 

Betyg: 1/5

Lena Einhorn: Geniet från Breslau

Den unge Fritz Haber blir förälskad i den något yngre Clara Immerwahr någon gång under sent 1800-tal i Breslau. Men det här är ingen vanlig kärlekshistoria, utan det är en kommande nobelpristagare i kemi och en kvinna som kämpar för att få gå på universitetet som möts. Båda har ett inre driv och jobbar på som galningar för att komma dit de vill. Det imponerar! Och jag gillar att läsa om livet i Breslau på den här tiden.

Men så friar Fritz till Clara, som egentligen redan sitter fast förankrad på glasberget med sina 31 år, och hon är dum nog att säga “ja”. Det är nämligen början till slutet på hennes karriär och på det liv som hon levt fram till dess. Det är minsann inte tal om att Fritz, som sade sig älska sin hustrus intellekt, på något sätt ska hjälpa till med vare sig hemmet eller sonen – utan det är Claras jobb att ta hand om allt markarbete. Forskning? Inte för Clara! Hon kan få hålla några små föreläsningar om kemi i hushållet, om hon nödvändigtvis vill. 

När Fritz till råga på allt annat uppfinner en stridsgas för att tyskarna ska vinna mark i första världskrigets skyttegravsinferno, får Clara nog och skjuter sig.  

Lena Einhorn är en stabil författare som gjort sina hemläxor. Allt känns autentiskt så  researchen var med all säkerhet perfekt, så vitt jag kan bedöma stämmer detaljerna och det känns som att jag blev lite klokare på kuppen.   

Om man gillar och begriper naturvetenskap, tror jag att man tycker mer om den här romanen än vad jag gjorde. Jag uppskattade delen där de är unga och kämpar mot diverse motgångar mest. Sedan blev vansinnigt förbannad på den själviske, jävla Fritz-gubben som inte verkade ha någon som helst empati för sin supersmarta fru utan helst bara hade reducerat henne till en hushållerska med benefits.   

---

Författare: Lena Einhorn

Titel: Geniet från Breslau

Omslag: Beatrice Bohman 

Utgivningsår: 2019

Förlag: Natur och kultur

Språk: svenska

Betyg: 3/5

Charlotte McConaghy: En vild mörk kust

Käraste bokklubb, ni vidgar mina vyer men sätter samtidigt mitt tålamod på hårda prov. Antagligen skulle ni säga detsamma om mig, så det är ett givande och ett tagande att läsa tillsammans med andra.

Jag tror att den här romanen är ett Valérie-Perrin-moment för mig: en bok “alla” älskar, som jag stör mig till max på! Jag var inget fan av Färskt vatten till blommorna, och jag skulle ljuga bigtime om jag påstod att jag förstod En vild mörk kusts storhet. För jag har förstått, att de flesta verkar gilla den här osannolika berättelsen från en ö mitt ute i ingenstans som sakta men säkert håller på att vittra sönder. 

Folk i allmänhet kanske tycker bättre om att bli undervisade i hur lagring av fröer går till, hur sälar lever och hur stormar drar fram än vad jag gör. Det kändes så tydligt att Charlotte McConaghy hade ett BUDSKAP att hon lika gärna kunde ha tagit en liten hammare och personligen bankat in det i huvudet på mig. 

Hon verkar inte vara lika intresserad av att skapa trovärdiga protagonister, som hon är av att få fram budskapet. Här här: Änklingen Dom har tagit sina tre barn till ovan nämnda ö. Hans fru är död (men har ingalunda lämnat honom och han har regelbundet sex med hennes ande), hans äldsta son är lite korkad men musikalisk och eventuellt homosexuell, dottern vill helst vara en säl och nio-åringen är McConaghys eget språkrör och blir därigenom så extremt lillgammal att det skär i själen. En vacker dag, eller snarare en synnerligen stormig, flyter en kvinna i land. Dom och ungarna räddar livet på henne och efter det blir inget sig likt. Kvinnan går inte av för hackor, ska ni veta, för trots att hon nödtorftigt lappats ihop jobbar hon som en hel karl med att både rädda fröbanken och sy ihop familjen som håller på att driva isär. Samtidigt blir hon förstås kär i Dom. 

Det bästa med den här romanen var, förutom att den tog slut, omslaget. Det är grymt snyggt och gör mig aningen mildare stämd. 

---

Författare: Charlotte McConaghy

Översättare: Carina Jansson

Titel:  En vild mörk kust

Omslag: Elina Grandin

Utgivningsår: 2026

Förlag: Lavender Lit

Språk: svenska

Betyg: 2/5