Valérie Perrin: Färskt vatten till blommorna

Jag hoppades in i det sista. Jag hoppades att jag någon gång skulle begripa vad det var som alla blev så tagna av i Valérie Perrins roman Färskt vatten till blommorna. Vad det var som gjorde att den kom upp som kandidat till Årets bok och varför jag fick den rekommenderad av två exalterade bokhandlare på Akademibokhandeln i Växjö. Jag är ledsen att behöva meddela er detta på det här viset, men ni hade FEL. Boken liknar visst Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam och det är visst en feelgood. Och bara för att den är fransk, är den inte ett dugg bättre än Där kräftorna sjunger, faktiskt ett snäpp sämre i mitt tycke. 

Nu ska jag ta och lugna ner mig och försöka analysera vad det är som får mig att börja veva så okontrollerat med sågen. Vi börjar med handlingen och ni som inte läst den men tänker läsa, kan sluta här, för resten av texten består i princip av spoilers.

Unga föräldralösa Violette blir med barn med slarvern Philippe. Hon föder sin högt älskade dotter men blir aldrig accepterad av de fisförnäma svärföräldrarna. Karln är permanent otrogen, skiter i både fru och barn, kör bara omkring på sin motorcykel och bidrar ingenting till någonting. Violette, som i det närmaste är analfabet, lär sig läsa med någon sorts stavelsemetod som kanske är bekant i Frankrike men okänd för mig och älskar John Irvings Ciderhusreglerna. John Irving är däremot bekant och om han med sin prosa kan rädda förvirrade människosjälar, så är det lika delar glädjande och osannolikt i min värld, men låt gå. Violette tar körkort och får sin första vän i typ 25-årsåldern. Här skulle man kunna tro att vi befinner oss i en coming-of-age roman om hur en kvinna emanciperar sig från sitt kräk till man, men så roligt ska vi inte ha det. Den högt älskade dottern dör i en fasansfull olycka, mannen fortsätter som innan, det vill säga att vara otrogen och köra motorcykel, Violette förlorar tron på livet, kärleken och allt däremellan. Ödet puttar henne dock till kyrkogårdsvaktmästaren Sasha som sakta men säkert, med hjälp av te, växter och tålamod hämtar henne tillbaka till livet och hon blir förstås hans efterträdare. Sedan kör vi ett par varv till med vidrigheter och hur Violette varje gång kommer tillbaka och blir än mer helgonlik för varje vända. Sedan kryddar vi med några parallellhistorier om döda på kyrkogården och det som skulle kunna kallas romanens stomme är att Phillippe är en skitstövel och Violette ett helgon. 

Jag tror att den här romanen tilltalar sina läsare på samma sätt som Sagen om isfolket och Grottbjörnens folk. Jag vet att jag är ute på svag is nu, eftersom jag varken läst isfolket eller grottbjörnen, men ni får hålla till godo med vad jag tror att jag vet. Vi har att göra med enkla personer där det är lätt att veta vem som är god och vem som är ond, det är svindlande mycket handling, det är lättläst på grund av att spänningen hålls uppe hela tiden. Det är ett skickligt hantverk och jag förstår att det är svårt att åstadkomma, men det berör mig inte det minsta. I Färskt vatten till blommorna sitter jag och retar upp mig på att de dricker ett vin från 2007 under en historisk återblick från 90-talet och meningar som “Hennes eteriska närvaro” får mig att rysa som om det vore midvinter. 

Här kan vi säga att min inre Pollyanna, hon som leker var-glad-leken och ser något positivt i allt som livet erbjuder, gått på semester. Jag kan inte se något positivt med läsupplevelsen av Valérie Perrins Färskt vatten till blommorna. Jag rekommenderar den inte till någon. Jag vill aldrig mer höra talas om varken Violette eller Philippe. 

---

Författare Valérie Perrin: 

Översättare: Sara Gordan

Titel:  Färskt vatten till blommorna

Omslag: Ateljé Grotesk

Utgivningsår: 2022

Förlag: Éditionsj

Språk: svenska

Betyg: -2/5