Negar Naseh: En handfull vind

Det finns titlar och det finns omslag som är omöjliga att motstå. En handfull vind med omslag av Beatrice Bohman är en sådan bok. Baksidestexten utlovar kamp, flykt, sårbarhet och samhörighet och avstampet för känslokalaset är den iranska revolutionen 1978. Författaren Negar Naseh lovar runt men håller dessvärre tunt. Häng med, ska ni få veta varför jag tycker så! 

Jag hade hört både ros och ris, men kunde som sagt varken motstå omslaget eller temat. Jag lär känna gravida Minou som försöker få tiden att gå i revolutionens Teheran när hon med sin femårige son Nima väntar på att kunna flyga till sin man Hassan i Sverige. Under tiden lär hon känna grannens son Vandad och hans “flickvän” Akram och en djup vänskap uppstår. Nästa nedslag i deras liv är när familjen levt länge i Sverige och i det sista avsnittet är Minou tillbaka hos sina systrar i Iran. Parallellt får vi följa den avsatte shahens sista tid i Panama och Egypten. 

Visst låter det som något att bita i för en ambitiös författare? Negar Naseh skyggar inte för att baka in politik, revolution, hemlängtan, kärlek, sorg, död, anorexi, feminism, systerskap, cancer, skilsmässa, homosexualitet och en herrans massa mat på mindre än 300 sidor. Och resultatet blir en aning rumphugget. Jag önskar att hon för det första hade slängt ut shahen ur berättelsen, då hade hon fått ungefär 80 sidor till att lägga på Minou och Hassans familj och det hade jag verkligen uppskattat. 

Nu blir deras utvandrarhistoria för grund, för snabbt avklarad och hela alltet känns blodfattigt. Jag blir konstigt nog inte berörd av deras historia, antagligen eftersom huvudpersonerna aldrig riktigt blir något annat än skisser för mig. Jag undrar vad som händer mellan Hassan och Minou när de återförenas i Sverige men får bara veta vad de gör och att Hassan och Akram kommer bra överens när hon hälsar på. När Minou typ 40 år senare vill skiljas så rycker jag inte ens på axlarna, eftersom jag aldrig riktigt förstått vad som håller dem samman. 

Nej, vänta. Det bränner till på två ställen:

1. Det känns autentiskt när Negar Naseh skildrar Nimas långt framskridna anorexi och hans tankar innan han börjar sin behandling. 
2. När Anahita till slut bestämmer sig för att läsa boken om de massavrättningarna 1988 som tog hennes far ifrån henne, känns det som att Negar Naseh äntligen kommit fram till det hon egentligen vill skriva om. 

Förutom att jag helst hade sluppit shahen, hade jag dessutom önskat mig en lista på all mat som förekommer, gärna även recept. Jag vet inte riktigt vad de äter, men det verkar spännande. Sedan hade jag gärna haft en översättning av persiskan. Jag kan ofta gissa mig till vad de säger och för det mesta kommer det i nästa rad, men inte alltid. Det ger mig en känsla av utanförskap, men det slår mig i skrivande stund, att det kanske var exakt det Negar Naseh ville uppnå – i så fall har hon lyckats! 

Att shahens fru heter Farah och hans ena dotter Farahnaz kan vi inte lasta Negar Naseh för, men det tog mig ett bra tag att förstå att det andra namnet inte var ett smeknamn på det första. Men var det nödvändigt att kalla Minous dotterson för Aram när hennes väninna heter Akram? Svårt att fatta vem som var vem, för min tröga hjärna! Och Minous systrar Mahnaz och Mahvash är i mina öron för lika för att hålla isär. 

Jag hoppas Negar Naseh nästa gång skriver en bok om massavrättningarna 1988. Det var där det kändes och blodet pulserade. Eller så kanske hon ska skriva en bok om det persiska köket? Men det är nog dessvärre mer mitt intresse än hennes. 

---

Författare: Negar Naseh

Titel:  En handfull vind

Omslag: Beatrice Bohman

Utgivningsår: 2022

Förlag: Natur & Kultur

Språk: svenska

Betyg: +2/5