10 svenska romaner du borde läsa om du vill förstå Sverige

Del 1

Här kommer 10  svenska romaner utan inbördes rangordning, som du bör läsa om du vill förstå Sverige. Hur mycket jag än älskar Selma Lagerlöf och Vilhelm Moberg så är de inte med eftersom den här listan gäller modern tid. Modern tid, betyder efter att jag lärt mig läsa, alltså 1972. Eller nej förresten, efter att jag blivit myndig. Ingen av nedanstående romaner har givits ut innan 1983.  

Och eftersom det där ovan är ett totalt omöjligt skriv-uppdrag att ro iland för vem som helst, ännu mer för folk som har bok-demens, kommer inlägget inte att innehålla tio romaner som nödvändigtvis säger något om det svenska samhället.

Det kommer att vara ett slumpartat-inlägg med de romaner ut min bokhylla som berört mig personligen om inte mest, så åtminstone mycket. Jag kommer naturligtvis inte att kunna redogöra för vad böcker jag läste för 30 år sedan handlade om, inte ens de jag läste förra året om jag ska vara ärlig, men jag kan berätta om vilken känsla som finns kvar. Urvalet gick alltså till på följande sätt: jag drog som en schaman mina fingrar långsamt över hyllplanen och det här är vad som fastnade. 

• Carina Rydberg: Månaderna utan R (1989)

Carina Rydberg delar jag inte bara förnamn med, vi är dessutom båda födda på 60-talet. Men jag vågade aldrig luffa runt i Indien eller hänga på Stockholms barer med kändisar, som hon, men jag kunde med behållning läsa om det. Med behållning? Eller var det snarare förvirring? Fattade jag ens vad man skulle till Indien och göra? Och destruktiva förhållanden? Varför måste man ha det? Jo, men det trodde jag mig på 80-talet begripa: om kärlek inte känns (=smärta!) så finns den inte! Där var Rydbergs Carina och Lundins Carina rörande överens om. 

• Jonas Gardell: En komikers uppväxt (1992)

Jag vill inte tro att det var den här boken som fick mig att göra slut med Jonas, men jag utesluter det inte. Jag tror att den nästan var för mycket, för mycket lidande, för mycket inte höra till och för mycket rörande i det där som gjorde så ont när man var barn: att inte bli vald. Men den handlar om oss, vi som växte upp i skarven mellan 60-talet och 70-talet, det gör den verkligen. När jag nu bläddrar i den, rörs jag av texten på försättsbladet av den jag fick boken av (min man, som då var min ganska nya pojkvän). Och jag blir nyfiken på att läsa om den. 

• Inger Alfven: Elefantens öga (1992) 

Under många år var Inger Alfvén en av mina absoluta favoritförfattare. Ingen kunde som hon beskriva mellanmänskliga relationer och dess avgrunder. Dessutom var hon socionom, som jag, och jag tyckte att det kändes som att läsa kurslitteratur (på ett bra sätt!) eller som en manual till att förstå människor som inte alltid ingick i min närmaste vänkrets. Alltid skildrat med förståelse och värme, en sådan klok socionom som jag själv ville bli. 

• Kerstin Thorvall: Jag minns alla mina älskare och hur de tog på mig (2000)

Denna gränslösa kärlek men totala oförståelse och vidhängande fascination som jag alltid känt inför Kerstin Thorvall, manifesteras i denna lilla skrift, från hennes ålders höst. En sexualitet som var en aning för vidlyftig i min smak, men ändå föredömligt modig och passionerad! 

Kerstin Thorvalls djupa förståelse för barn och ungdomar, slurpade jag i mig i hennes barn och ungdomsböcker, samtidigt som jag som nybliven mamma påmindes om att inte glömma bort mig själv. Och så diskrepansen mellan dessa två förhållningssätt! Det var nog inte alltid roligt att ha henne i sin omedelbara närhet som person, men det var och är uppfriskande att ha henne i bokhyllan, det kan jag lova. 

• Barbara Voors: Mina döttrars systrar (2004) 

Herregud, den här bokens innehåll är som ett svart hål. Vad jag minns är stämningen och att jag inte ville sluta läsa. Det är ungefär det samma som jag minns av alla Barbara Voors böcker: inte vilja sluta läsa. Det är väl så gott som något, inte sant? Börja läsa, sluta inte.  

FORTSÄTTNING FÖLJER…