Celeste Ng: Små eldar överallt
Att läsa Celeste Ngs “Små eldar överallt” var som att katapulteras tillbaka till slukaråldern. Ni vet, den där åldern då man bara läste och glömde sådana basbehov som mat och sömn. Jag älskar den känslan, det gör jag verkligen, och jag älskar Celeste Ng, för att hon fick mig att känna mig så igen.
När jag i oktober hade vägarna förbi akademibokhandeln i Växjö, hoppade den här boken liksom upp i min hand och ville följa med mig hem. Och det fast jag bara var där för att kolla läroböcker! Jag hade faktiskt inte hört talas om den tidigare, men när jag väl hade den, fick jag höra flera som läst den. Emma hade läst den på engelska och tyckte att den var både spännande och komplex men samtidigt simpel och långtråkig. Min bästa vän Nina däremot berättade att hon läste med märkpenna och strök under citat efter citat. Det brukar hon verkligen inte göra, så jag måste säga att jag vid det här laget lyckönskade mig själv till att ha den här boken i min läshög.
“Hela sitt liv hade hon lärt sig att passion, liksom eld, var något farligt. Man kunde så lätt förlora kontrollen över den. Den klättrade över murar och tog språng över diken. Gnistor hoppade som loppor och spred sig lika snabbt; vinden kunde föra med sig glödande aska kilometervis. Hellre då kontrollera den där gnistan och försiktigt föra den vidare från generation till generation, som en olympisk fackla. Eller, kanske, vårda den omsorgsfullt som en evighetslåga: en påminnelse om ljus och godhet som aldrig skulle – aldrig kunde – sätta eld på något. Noga kontrollerad. Tämjd. I förnöjd fångenskap. Hemligheten var, tänkte hon, att undvika storbrand.”
Och ja, den är bra. Kortfattat handlar den om en rik amerikansk familj med många barn och om en fattig konstnär med en dotter i samma ålder som familjens barn. Alla barnen, eller snarare ungdomarna, blir vänner, attraktion och till och med kärlek uppstår, komplikationer blir resultatet. Det här låter kanske inte så banbrytande eller ens i övermåttan engagerande, men det gör ändå avtryck.
Det här romanen är extremt snitsigt skriven (och översatt!) och historien blir komplex av huvudtemat “moderskap”. Det är så grundläggande att det genomsyrar alla relationer i berättelsen.
Elena, hon som ovan lärt sig att passion är farligt, lever ett välorganiserat familjeliv. Hon tror att allt kan planeras och att hon har sina fyra tonårsbarn under kontroll. Nåja, åtminstone de tre äldsta. Den yngsta Izzy, begriper hon sig inte på och det gör henne både irriterad och arg. Något som oftast går ut över dottern. Elena vet bergfast vad som är rätt och vad som är fel och tror att hon lyckats vaccinera in det även i sina barn. Ja, i de tre äldre i alla fall. Men när det i hennes absoluta närhet börjar dyka upp gråzoner mellan rätt och fel, ja då blir hon nervös och känner hur marken gungar under henne.
Mia, i citatet nedan, överraskar. Hon går från att för mig ha varit en randfigur som Pearls mamma, till att på slutet segla upp till en central roll. Hon är förstås viktig för sin egen dotter men även för Elenas två döttrar blir Mia någon att lita på. Trots att hon är väldigt hemlighetsfull och förtegen om sig själv, eller kanske just därför, vinner hon de andras förtroende. Hon lyssnar noggrant och sedan reagerar hon. Hon säger eller gör det som hon tycker är rätt. Sannolikheten att det är samma “rätt” som Elena skulle välja är minimal. När Mias och Pearls historia sakta rullas upp, förstod jag allt eftersom varför hon gjorde de val hon gjorde i livet, även om de i början verkade både obegripliga och nyckfulla.
“Det var länge sedan nu som hennes dotter hade låtit henne vara så nära. Hon tänkte att föräldrar fick lära sig att överleva med att röra mindre och mindre vid sina barn. Som baby hade Pearl klamrat sig fast vid henne. Hon hade fått bära omkring på henne i en bärsjal, för varje gång hon lade henne ifrån sig började hon gråta. Det hade knappast funnits ett ögonblick under dygnet när de inte varit tätt sammanpressade. När Pearl blev lite större ville hon fortfarande hålla sig fast vid sin mammas ben, sedan hennes midja, sedan hennes hand, som om det fanns något hos hennes mamma som hon behövde absorbera genom huden.”
Vad är då en god mor? Finns det ens goda mödrar? Är Mia en god mor, fast hon ständigt flyttar runt med dottern och inte låter henne rota sig någonstans? Är journalisten Elena en god mor till sina fyra barn, som hon strängt taget inte ens känner? Vem har rätt till bebisen May Ling – Mirabelle? Är det den ensamstående, biologiska modern som i sin förtvivlan lämnade sitt barn i en kartong eller är det den välbärgade, gifta adoptivmamman som hett och innerligt längtat efter ett barn? Och gör en abort någon automatisk till en dålig mor?
De här 359 sidorna ger inga svar på någon av de komplexa frågorna, men den fick åtminstone mig att fundera lite extra på vad det innebär att vara mamma. Och kanske dessutom en välförtjänt knäpp på näsan, nästa gång jag sätter mig till doms över någons kvaliteter som mor.
Författare: Celeste Ng
Översättare: Anna Strandberg
Titel: Små eldar överallt
Utgivningsår: 2017
Förlag: Månpocket
Språk: Svenska
Betyg: 4/5