Fredrik Backman: Min mormor hälsar och säger förlåt

Jag tillhör den minoritet som tycker att Backmans debutroman “En man som heter Ove” var för hypad. Sammanfattningsvis tyckte jag att det var ett behjärtansvärt tema men för träaktigt skrivet. På den tiden följde jag Fredrik Backmans blogg på Metro och älskade verkligen att varje dag läsa om hur han kämpade för att få på sonen vinteroverallen innan förskolan och hur han trampade på lego när han gick upp på natten för att ta en bacon-macka. “En man som heter Ove” kändes som en blogg som aldrig tog slut. De stilistiska grepp som funkade utmärkt på bloggen, gjorde mig övermätt i romanform. 

Kort och gott, jag bestämde mig för att trots Fredrik Backmans enorma popularitet, så var det inget för mig. Och med tanke på just den enorma populariteten, så skulle han, förlaget och alla andra klara sig hur bra som helst utan mig och mitt gillande. Alltså, tack och hej! 

Men… jag är ju liksom inte den som ger mig. För var än Fredrik Backman dyker upp, så är han så genuint sympatisk, att  jag vill verkligen gilla hans böcker. Nu senast  lyssnade jag på honom i bok-podden “Pocketpodden” Där pratade han bland annat om ångest. Och konsekvent nog så skänker han en krona för varje sålt exemplar av pocketutgåvan av  “Folk med ångest” till en ideell organisation som arbetar mot självmord. Det är så fint, att jag börjar famla efter näsduken för att fånga upp ett par förlupna tårar.  

I min värld, gör det honom som person och medmänniska helt oemotståndlig. Det motiverade mig  att göra ett nytt försök med hans författarskap. Det fick bli hans andra roman “Min mormor hälsar och säger förlåt” som låg i min “vänt-vagn” i sovrummet. Tack för den boken, Siv Andersson! 

Elsa, sju snart åtta, har det inte lätt i livet. Hon är lite för smart för sitt eget bästa och hennes enda vän är mormor. En mormor som emellanåt verkar skvatt galen men alltid har en bakomliggande agenda. Agendan är att hon älskar Elsa mest i hela världen, vill henne allt gott och att hon dessutom ska växa som människa. Den agendan kan förmodligen de flesta mormödrar skriva under på, men Elsas mormor tar kärleken till sitt barnbarn till en ännu inte skådad nivå. Även efter sin död, fortsätter hon att stötta och styra Elsa med ett gäng efterlämnade brev. Logiken i det, lämnar vi därhän, men Fredrik Backman lyckas att knyta ihop alla lösa trådar till en ordentlig bild på slutet och det är i sanning styvt gjort. 

Personporträtten är härliga och det är lätt att se både kaffe-junkien Lennart med sitt väntkaffe och taxichauffören Alf med de slitna skorna framför sig. En Britt-Marie som håller på reglerna som princip har vi säkert stött på allihop någon gång. 

Britt-Marie nickar: “Det är väl så det heter? Sambo? Det är ju väldigt modernt, det har man ju förstått.” Och så ler hon igen. Välmenande. Och sedan borstar hon osynligt damm från kjolen och tillägger: “Inte för att det är något fel med det, givetvis.” Mamma ler behärskat och säger: “Är det något särskilt du vill ha sagt med det, Britt-Marie?” Och då tittar Britt-Marie överrumplat upp som om hon är alldeles chockad över att ha blivit missförstådd på detta vis, och utbrister genast: “Självklart inte, Ulricka! Självklart inte! Jag menade inte alls något med det, menade inget alls!”

Vad är det då med Backman som får läsarna att spontant brista ut i lovsånger till hans ära? Jag tror att det är konsten att dra ner världens alla komplexa frågor till en sjuårings nivå som gör åtminstone den här romanen lättsmält och lättälskad. Han bäddar in budskapet i lika delar fantasy och vardagsrealism, samt en gnutta världssamvete och även om jag måste beundra och älska honom som medmänniska för det, så övertygar han mig inte som författare.  

Tyvärr, jag hade så gärna velat bli omvänd. Jag hade så gärna velat bli den som tipsar tyska vänner om den fantastiska svenska författaren Fredrik Backman, eftersom flera av hans romaner finns på tyska i översättning av Stefanie Werner och Antje Rieck-Blankenburg. Men nej, jag älskar inte Fredrik Backmans prosa lika mycket som jag älskar hans budskap. 

Nu undrar ni nog med rätta, vad det är jag inte gillar. Jag gillar inte att i princip på varannan sida bli upplyst om att Elsa bara är sju, men snart fyller åtta. Jag gillar inte att ständigt få förklarat för mig att mormor i all sin galenskap egentligen är ett geni, en superhjälte. Jag tröttnar snabbt på förklaringar som använder sig av liknelser, hur träffande de än är.

“Hon menar egentligen inte att låta otrevlig. Hon är bara lite arg. Så där arg som bara trötta sjuåringar på polisstationer och medelålders män som väntar på försenade flygplan och inte får någon information kan vara.” 

Det är troligt att det kommer att fortsätta att finnas människor som älskar alla Fredrik Backmans böcker. Och det är ju glädjande, för då kommer han att kunna fortsätta skänka böcker och pengar till dem i samhället som just behöver det bäst. Det är fint och det är oemotståndligt. Men det är en himla tur att detta engagemang inte bygger på mig, för jag är klar med Fredrik Backmans romaner. Tror jag. 

“Och den som inte håller med om det är faktiskt helt dum i huvudet.”

---

Författare: Fredrik Backman

Titel:  Min mormor hälsar och säger förlåt

Utgivningsår: 2013

Förlag: Bokförlag Forum 

Språk: svenska

Betyg: 3/5