Johan Nilsson: Göteborgs schamaner

Det här är något så sällsynt som en Göteborgsroman och även om ni nu kan komma med ett gäng titlar, Åke Edwardssons och Helene Turstens deckare exempelvis, som också utspelas i Göteborg, är det inte samma sak som en Göteborgsroman. Här är staden inte bara en kuliss utan spelar en huvudroll. Till vardags ägnar författaren Johan Nilsson sig mest åt att översätta romaner och annat från engelska till svenska. Han är dessutom en uppskattad krönikör på Göteborgs Posten. “Göteborgs schamaner” är hans tredje bok och den första på förlaget Thorén & Lindskog. Förlaget är känt för att översätta tysk litteratur till svenska, en för övrigt skamligt försummad genre, men har på senare år även gett ut svenska författare.

”Jag hade tagit en sväng österut i förra veckan, kollat in kvarteren runt Redbergsplatsen och cyklat vidare till Gamlestan, med dess fallfärdiga landshövdingehus i skuggan av SKF:s väldiga tegelborg. En fabrik och dess arbetarbostäder – hela den atmosfären fanns kvar där ute, det kändes som engelska radhuslängor kring kolgruvan. På sätt och vis en idyll, men en sliten idyll som ursprungligen hade existerat helt på fabrikens villkor och som kringgärdades av järnvägsräls och motorvägar. Visst fanns SKF kvar som företag, men det gick inga horder av arbetare till fabriken längre. Den tiden var förbi, och jobben hade flyttat till andra världsdelar.
    Idag satte jag kvarteren bortom Backaplan som mål. Jag behövde någon form av sänglampa – Mattias ägde märkligt nog ingen sådan – och någon på jobbet hade tipsat om billiga begagnataffärer i kvarteren kring Färgfabriksgatan. Så jag rullade ner till centrum och genom det, och trampade ännu en gång över Götaälvbron.”

I romanen spelar alltså Göteborg den ena huvudrollen och den nyskilde Felix den andra. Berättelsen börjar i mitten av 2010-talet, då Felix kommer ut från ett advokatkontor på Andra Långgatan. Han har precis skrivit under skilsmässopapprena och befinner sig i på tröskeln till resten av sitt liv. Den andra delen utspelas i slutet av 80-talet när den unge Felix kommer till storstan från lantliga Hyltebruk. Det är ett tacksamt grepp att låta handlingen utspelas under två tidpunkter med många år emellan, eftersom det låter figurerna utvecklas och undviker att romanbygget blir statiskt och tråkigt. Jag uppskattar det nästan gammalmodiga upplägget, där det inte förekommer alltför många tidshopp, utan saker och ting berättas i den takt och ordning de händer. Johan Nilsson är en vass stilist och han kan sitt Göteborg. Det finns inga logiska luckor, vare sig i geografin eller i biografierna.

Felix har ett andrahands studentrum på Volrath Tham och hans flickvän Kattis bor i ett kollektiv med rivningskontrakt på Engelbrektsgatan, mycket autentiskt 80-tal över det upplägget. Det är inte bara Kattis som får Felix att tillbringa allt mer tid i kollektivet, utan han fascineras av de andra invånarna. Det är Uffe som tänker bli författare och skriver på sin röda Olivetti med avundsvärd fart och så Jasmine, som har siktet inställt på framtiden samt hennes bleke pojkvän Krister. Där bor också Egil, som Felix motvilligt fascineras av. Egil bjuder in till trumresor och introducerar Iris, en sibirisk schaman, i kollektivet.

“Jag tänkte återigen på viljan, och på de specifika viljorna i den här lägenheten. På hur Egil ville leva i en värld där magi fanns och trumman var en farkost, och hur han därför gjorde det. Och hur Uffe hade sin vilja och Jasmine sin, och hur de levde i sina viljor, i sina egna världar, samtidigt som de kunde sitta vid köksbordet och dricka te i en gemensam värld. Man fick det man begärde, och jag fortsatte att massera Kattis fötter.”

Det finns en metahändelse i romanen som jag särskilt fastnade för. Uffe, som planerar att bli författare, snor en händelse av Felix för att använda den i sin kommande roman. Felix är inte riktigt säker på att han gillar det. Med den händelsen rör Johan Nilsson vid författandets kärna: hur mycket får man inspireras av sin omvärld och när blir det stöld?

I slutet av romanen blir det “show-down” på en hamburgerrestaurang. Det låter trivialt, och det är det kanske också, men det rörde mig till tårar eftersom sorgen som Ingeborg känner och lever med är så ständigt närvarande, även på hamburgerrestaurangen. Och om det nu är trivialt eller inte, spelar ingen roll. Det är sant, det är ärligt och det är autentiskt. Säcken knyts ihop på slutet och det finns gott hopp om att Felix ska klara sig från smittan MBS- Manligt Bitterhetssyndrom. Det enda som jag eventuellt skulle kunna klaga på, är att verkligen allt följs upp. Inga olösta  fall eller lösa trådar hänger och flänger runt den prydligt ihopknutna säcken. Det känns kanske inte jätterealistiskt. I verkliga livet finns det alltid någon eller något som inte får sin upplösning eller förklaring. Och det kan vi leva med, eller rättare sagt vi lär oss att leva med det eftersom det är livet.

Själv kände jag mig ung på nytt under läsningen, eftersom jag likt Felix kom till stan på 80-talet. Jag kunde med knapp nöd stävja impulsen att gräva fram en likadan gammal papperskarta över stan som Felix har och sedan följa honom med fingret genom Vasastan, längs Engelbrektsgatan, uppför Aschebergsgatan och ut i hamnen. Jag läser andlöst, utan för många pauser. Det är bra driv, spännande utan att vara en klassisk spänningsroman och jag gör bara motvilligt pauser för att koka te och dricka det. Jag hoppas verkligen att det inte ska dröja nio år innan nästa roman!

Författare: Johan Nilsson

Titel: Göteborgs schamaner 

Utgivningsår: 2018

Förlag: Thorén och Lindskog

Språk: Svenska

Betyg: 4/5