Rachel Cusk: Konturer – Transit – Kodus
Det här är en märklig liten serie. Jag hade hört många lovord om den innan jag började och hade sparat den till semestern, så att jag skulle kunna fördjupa mig i den och inte behöva göra för många avbrott. Känslan innan läsning, var lite som innan jag läste Olga Tokarczuk: nyfiken men lite rädd. Är det här verkligen något för mig? Kommer jag överhuvudtaget att fatta nå´t? Och det viktigaste av allt: kommer jag att gilla det?
Olga Tokarczuk har jag hitintills gillat allt jag läst av, även om jag fortfarande inte vågat mig på Jakobsböckerna (1063 sidor…) men den ger jag mig i kast med nästa semester! Rachel Cusk har ett oförtjänt rykte om att vara svår, tycker jag. Och jämförelsen med Knausgård är djupt orättvis! Tur att jag inte läste det innan, då hade jag aldrig ens blivit intresserad av att henne.
Men nu tar vi det från början: alla tre böckerna har Faye som berättarjag. Hon är författare, har två söner och i första boken är hon på väg att skilja sig och undervisar i kreativt skrivande i Grekland, i den andra är hon skild och försöker etablera sig och sina söner i ett fallfärdigt hus i London och i den tredje är hon omgift och på författarresa. Det är i princip allt vi får veta om Faye. Det vi däremot får veta väldigt mycket om, är de personer hon möter.
Egentligen är det här en novellsamling: varje person är en egen novell. Hon beskriver dem så noggrant att jag ser dem framför mig. Hör här!
“Kvinnan, som var någonstans mellan femtio och sextio, hade en praktfull men excentrisk framtoning, med en förödd skönhet som hon bar drottninglikt. Ansiktsbenen var så effektfullt markerade att det var snudd på groteskt, en effekt hon hade valt att betona – enligt min uppfattning gjort med tydlig och avsiktlig humor – genom att omge sina redan enorma blå ögon med mängder av exotiskt blå och gröna skuggor och sedan föga noggrant dra linjer utmed ögonlocken med en ännu blåare blå; de skarpa kindbenen hade slabbats ner med skarp rouge, och munnen, som var ovanligt fyllig och trutande, var ymnigt och slarvigt påmålad med rött läppstift. Hon bar en stor samling guldsmycken och en klänning, även den blå, i rynkig chiffong som blottade hals och armar, där huden var mycket brun och sofistikerat skrynklig.”
Efter dessa utförliga introduktioner, får vi ta del av de historien som människorna som Faye möter bär på. Faye lyssnar och ställer frågor och är många gånger effektivare än den bästa terapeut. Inom loppet av sju röda, får hon nämligen folk att berätta sina innersta tankar och erkänna sina värsta nederlag. Själv berättar ytterst lite om sitt liv och sina tankar utan är mest en spegel för de personer hon möter. Det är spännande att ta del av de väldigt detaljerade skildringarna och här någonstans förstår jag att hon jämförts med Knausgård. Men där han i all oändlighet öppnar en chipspåse och beskriver smutsen på ett trappsteg, svischar Cusk snabbt förbi föremålen för att fördjupa sig i människorna. Det är därför jag står ut med hennes kärlek till detaljer och får krupp på Knausgård. Jag tycker att människor är betydligt mer intressanta än chipspåsar.
Det verkar kanske märkligt att hennes stolsgranne på flyget, journalister som ska intervjua henne, hennes studenter, hennes kusins frus vän och mannen som renoverar hennes hus ska fläka upp sina liv för en vilt främmande människa. Men ärligt talat, så tror jag att det funkar i verkliga livet också. Testa nästa gång du träffar en ny människa att lyssna aktivt och ställa uppriktigt intresserade frågor. Berätta så lite som möjligt om dig själv och uppmana din “samtalspartner” med engagerade frågor att reflektera det de berättar om. Du kommer kanske inte att få en vän för livet, men du kommer att stanna i personens minne som en mycket sympatisk person. Folk gillar att prata om sig själva, helt enkelt!
Personligen tycker jag mycket om när hon skriver om översättning och språkinlärning.
“När jag frågade honom hur han hade gjort för att bemästra alla språk han talade beskrev han sin metod som gick ut på att bygga en stad för vart och ett inne i sitt huvud, bygga den så gediget och stabilt att den skulle stå kvar oavsett omständigheterna eller hur länge han varit borta från den.”
När det gäller översättning, skriver Cusk att översättaren på något sätt tagit över hennes text och gjort den till sin. Det är inte anklagande, utan mer konstaterande, och det är spännande att få en skymt av hur det känns att få sina texter översatta till ett språk man själv inte behärskar.
Det här är inga böcker som man läser tre sidor av på kvällen innan man somnar. Det var klokt av mig att spara den till semestern, det var det verkligen. Ibland slår hon knut på sig själv och det gäller att hålla tungan rätt i mun för att hänga med:
“På något vis kände vi igen varandra: vi tyckte om varandra som ett sätt att tycka om oss själva, fast ingenting i den vägen blev förstås uttalat för då skulle bilden vi hade målat upp av våra liv blivit fullständigt demolerad.”
Ja, ni hör ju. Jag är såld och Rachel Cusks trogna slav till mitt sista andetag. Varför får hon då inte full pott i betyg, undrar kanske vän av ordning. Man kan säga att hon stöp på mållinjen. “Kudos” sista tredjedel var för seg, även om det rätade upp sig mot slutet. Kanske var det inte Cusk som var för seg på slutet utan jag som var för trött? Möjligt. I vilket fall som helst så är det värt att lägga ett par semesterdagar på den här kolossen (596 sidor), som ju är tre böcker i ett band. Läs en varje semestervecka, så slipper du tegelstenskänslan. Men läs! Hon vet vad hon pysslar med, Rachel Cusk.
Författare: Rachel Cusk
Översättare: Rebecca Alsberg
Titel: Konturer / Transit / Kudos
Utgivningsår: 2014 / 2016 / 2018
Förlag: Bonnier pocket
Språk: svenska
Betyg: 4/5