Nino Haratischwilli: Die Katze und der General

Nej, det där med korta historier verkar inte vara Nino Haratischwillis grej. Förra boken jag läste av henne “Das achte Leben (Für Brilka)” hade 1280 sidor, så de 764 sidor långa “Die Katze und der General” är ju i jämförelse en flugvikt. Jag har verkligen inget emot långa berättelser och tjocka böcker, särskilt inte om de är så proppfulla med liv och handling, ständigt pockande på uppmärksamhet, som den här.

Nino Haratischwilli är något av den tyska bokmarknadens Mädchenwunder, en everybodys darling som i år var på korta listan inför deutschen Buchpreises. Vann gjorde hon inte, men att hamna under de sex sista, är en utmärkelse i sig.

Haratischwilli är född 1983 och uppvuxen i Tiflis i Georgien. Hon kom till Hamburg 2003 för att studera teaterregi och blev kvar. När jag lyssnade på en intervju med henne på Köberstiftung här i Hamburg i april 2018, minns jag särskilt det hon berättade om sin bilinguala uppväxt, med språken georgiska och ryska. Språken har olika funktion för henne, till exempel kan viss litteratur bara läsas på ryska, annan på georgiska. Att hon rör sig obehindrat även på tyska har vi läst, men nu kunde vi alla höra det också. Hon gick på en reformskola i Tiflis, där många av pedagogerna var tyskar, så det blev hennes tredje språk. När hon började skriva pjäser, som skulle spelas i Tyskland på tyska, tyckte hon att det blev en omväg att skriva på georgiska och sedan översätta till tyska, så hon skrev direkt på tyska. Jo, men det låter ju enkelt. Och ur hennes mun absolut självklart och inte mycket att orda om. Många som har flera aktiva språk i sin vardag upplever att även personligheten ändras när man byter språk. Jag blir nyfiken på hur romanen om Brilka hade blivit på georgiska, eller den aktuella på ryska.

Huvudhandlingen i  “Die Katze und der General” utspelar sig under det första kriget i Tjetjenien, men det som händer där under 90-talet, får konsekvenser i de inblandades liv även idag. Det övergripande temat är skuld och straff och emellanåt är det tufft att läsa. Det är inte direkt en roman som man läser med ett leende på läpparna. Jag behövde ovanligt lång tid för att läsa, inte bara för att det var många sidor utan mest för att jag var tvungen att smälta och fundera. Och ibland fick jag ta sats för att läsa, för jag visste att nu skulle det komma något otäckt. Som läsare tvingades jag tänka på om det överhuvudtaget är möjligt att sona ett oförlåtligt brott? Kommer livet att straffa oss, om vi inte ser den egna skulden i vitögat? Och framförallt, kommer livet att straffa oss även om vi sonar våra brott? Är det öga för öga, tand för tand som gäller i livet, hur vi än gör?

Haratischwilli är en ordrik författare men det känns ändå inte som om hennes lektor borde vara strängare eller att det finns en massa onödiga sidohandlingar i boken. Hon beskriver sina protagonister så detaljrikt att deras handlande aldrig känns konstruerat. Hon går in i figurerna, och vi får följa med, så att de aldrig känns endimensionella eller förutsägbara.

Berättelsen är uppdelade i olika tidsepoker och ur olika berättarperspektiv. Varje delkapitel inleds med ett årtal och ett namn. Den enda som har fått en egen röst, som berättas ur ett jag-perspektiv, är journalisten Onno. De andras historier återges av en berättarröst.

Att generalen Alexander Orlow inte föddes som oligark, det begriper vi, men hur han kunde bli en, får vi veta i glimtar från hans barndom där vi får ta del av hans mammas förväntningar, vi följer hans utbrytningsförsök och slutligen förstår vi hur han kunde kasta av sig sin rädsla. Det värmer hjärtat att han lyckas bygga upp en kärleksfull relation till sin dotter, att han med henne kan dela sitt intresse för konst. Vi får även detaljer om de tre män som Orlow delar den fruktansvärda natten i Tjetjenien med: Petruschow, Juritsch och Schujew. Generalen vill äntligen skipa rättvisa och i denna strävan dras den tyske journalisten Onno och skådespelaren Sesili, som kallas Katze, från Georgien in. Det blir en dans över flera kontinenter, med komplicerade stegföljder som ingen av de inblandade riktigt förstår. Som läsare hoppas jag att den komplicerade koreografin ska gå i lås och att de rätta ska få sitt straff. Ovillkorligen börjar jag fundera på vem som är “de rätta” och tänker att de som är utan skuld, må kasta den första stenen.

“Ich spürte wieder die Flügel der Schuld auf meinen Rücken wachsen, schwarz und schwer, ich spürte, wie sie meine Rippen durchbrachen, unter der Last, die ihren Namen trug, diese drei leichtfüßigen Buchstaben, die mein Leben in ein Davor und Danach einteilten.”  

Upplösningen kommer snabbare än väntat och utan alla de svar som jag önskat men under sidornas gång förstått att jag inte kommer att kunna få. Det finns inte något sådant som att vara utan skuld i ett krig och uppenbarligen inte heller efteråt.

Enda anledningen till att boken inte für full pott i betyg av mig, är att det fattas minst 50 sidor. Jag var inte beredd att skiljas, men Haratischwilli tyckte uppenbarligen att nu får det vara nog.

Författare: Nino Haratischwilli

Titel: Die Katze und der General

Utgivningsår: 2018

Förlag: Frankfurter Verlagsanstalt

Språk: Tyska

Betyg: 4,5/5