Sally Rooney: Normal people
For the english version – scroll down
ROONEY ÄR TILLBAKA!
Håll i hatten, för min favoritförfattare är tillbaka med en andra bok! Som ni kanske kommer ihåg, så var min allra första bokrecension här på bloggen om Ronneys första roman “Conversations with friends” (klicka här för att läsa den). Och jag är inte den enda som älskade den, för jag såg också till att många utav mina vänner (samt några utav er läsare) köpte boken, läste den och sjöng med i hyllningskören. I princip sen jag köpte debutromanen i början av 2018 så har jag väntat och längtat efter att läsa mer av Sally Rooney. Föreställ er min förvåning och skära lycka när jag i slutet av förra året upptäckte att en till bok redan blivit publicerad!? “Normal people” (översätts till svenska 2019) publicerades i augusti i 2018 och kom ut i de tyska bokhandlarna i storpocketformat ungefär i oktober. Det var nästan som en helig stund att besöka till gulliga bokhandeln Stories! i Hanseviertel i Hamburg (om ni är i Hamburg, gå dit, det är så mysigt där!) för att köpa boken en fredag eftermiddag efter jobbet. Jag såg noga till att jag skulle ha tid att läsa på lördagen och med all säkerhet hela söndagen. Och gud alltså, så bra den var.
“‘Normal people’ is a story of mutual fascination, friendship and love. It takes us from that conversations to the years beyond, in the company of two people – funny, magnetic, complex – who try to stay apart but find they can’t. It shows us how difficult it is to change who we are. And with heartbreaking tenderness, it reveals how we learn about sex and power, the desire to hurt and be hurt, the desire to love and be loved.”
Om den beskrivningen inte får dig intresserad, då kan du sluta läsa här. Bara den korta insynen i vad romanen skulle handla om fick mitt hjärta att hoppa till av iver. Det är ju liksom perfekt, att min otroligt töntiga, romantiska sida kan få mötas med min andra rationella, politiska sida i Rooneys skarpsinniga skrivande. Vad skulle kunna gå fel? Spoiler: inte speciellt mycket. (Visar sig att det enda som jag riktigt stör mig på är att det inte finns några talstreck eller citattecken för att markera när någon pratar. Den organiserade mini-läraren inom mig som älskade grammatik i skolan är alltså smått upprörd.)
Jag älskade verkligen Rooneys karaktäristiska stil, som också är tydlig i denna nutidsroman, även om det handlar om en helt annan historia. ”Normal people” är en ‘coming of age’ berättelse som sträcker sig från tonårstiden och fyra-fem år framöver. À la Rooney så har den inte heller något riktigt tydligt slut. Det är något som jag vanligtvis stör mig på, jag gillar inte att själv “föreställa” mig ett slut. Snälla rara, jag har precis läst en hel bok, leverera ett tydligt slut, tack! Lämna mig inte här plötsligt utan några svar! Du kan gott skriva ett stycke till.
Det som verkligen tilltalar mig med Rooneys romaner är den genuina och realistiska tonen. På det sättet hon skriver om sex, relationer och vårt samhälle är verkligen mitt i prick. Som vi alla nog kan minnas, formas vi något enormt av hur det är att växa upp (samt överleva) det tuffa experimentet som högstadiet/gymnasiet innebär. Och när vi möter Connell och Marianne är de mitt uppe i det. De träffas på neutral mark utanför skolan hemma hos Marianne, eftersom Connells mamma arbetar där som hushållerska och han hämtar upp henne med bilen. I skolan är Connell populär och cool, och av någon anledning (kanske för att hon är rik och sedd som bortskämd, eller kanske bara konstig) är Marianne utfryst. Även om detta är en ganska klassisk historia, så är den inte förutsägbar eller tråkig. Rooneys språk och berättarteknik är verkligen något uppfriskande och välskrivet.
“He put his hand under her school blouse. In his ear, she said: Can we take our clothes off? He had his hand inside her bra. Definitely not, he said. This is stupid anyway, Lorraine is right downstairs. He called his mother by her first name like that. Marianne said: She never comes up here. He shook his head and said: No, we should stop. He sat up and looked down at her.
You were tempted for a second there, she said.
Not really.
I tempted you.
He was shaking his head, smiling. You’re such a strange person, he said.”
Berättelsen tar inte slut här, utan vi får följa dem till collage där ett maktskifte sker. Marianne är inte längre utanför och Connell är snarare den som är en aning vilsen. Alla tricks som funkade i tidigare får ingen framgång och han hittade inte riktigt sin plats i den akademiska miljön. De båda har alltid varit väldigt smarta med bra betyg, men plötsligt så ändras de sociala spelreglerna och den tidigare rädslan att bli påtagna med sin relation är som bortblåst. För tydlighetens skull så måste jag inflika att detta inte är en stereotypisk kärlekshistoria. De har aldrig definierat sig själva som ”ett par” och det är inte heller nödvändigt, deras band och kärlek sträcker sig bortom det. Det är format annorlunda än vad samhället uppmanar oss. Och det är vad jag älskar med Rooneys karaktärer, de är fria att bara vara och det ger mig hopp. Såklart är de fortfarande en del av vår normativa värld och präglade av det, men när jag läser blir jag påmind om den accepterande kärleken som vår trångsynta värld delvis saknar. Marianne och Connell är inte alltid i varandras liv och har ingen konstant sexuell relation. Deras förutsättningar förändras ständigt, och precis som i ”Conversations with friends” finns det mörkare drag.
Även om jag verkligen uppskattar lyckliga, okomplicerade slut där livet bara framstår som härligt, så är det inte en rättvis bild av hur världen faktiskt är. Återigen är Rooney inte rädd för att ta tag i jobbiga, tabubelagda ämnen och gräva djupare ner i svårare delar av livet – våld, depressioner och att bara acceptera den typ av kärlek som en tror att en förtjänar. Komplexa teman så som heterosexuell dynamik och sexuella uttryck adresseras, men även självhat och att försöka leva med sitt bagage. En annan dimension som jag uppskattar är klassperspektivet. Jag tror inte att någon skulle kunna missa det faktum att Rooney har många marxistiska idéer och att hennes karaktärer reflekterar över klassamhället.
“He and Marianne never talked about money. They had never talked, for example, about the fact that her mother paid his mother money to scrub their floors and hang their landry, or about the fact that this money circulated indirectly to Connell, who spent it, as often as not, on Marianne. He hated having to think about things like that. He knew Marianne never thought like that. She bought him things all the time, dinner, theatre tickets, things she would pay for and then instantly, permanently, forget about.
I slutändan är detta en roman om identitet, vilka vi egentligen är och vilka det är som formar oss till att bli dem vi är. Både Marianne och Connell går igenom alla olika stadier under dessa få år som romanen ändå utspelar sig på, där de båda åker på smällar. De blir porträtterade som mänskliga på riktigt, vilket jag bara finner ödmjukt och äkta. Berättelsen kokar ner till definitionen av en normal person, existerar det ens? Vem skulle det vara? Är det överhuvudtaget något att sträva efter? Jag upplever att Rooneys romaner har något unikt, och därför vill jag inte gå in för mycket och prata om detaljer i rädsla för att förstöra det. Så istället så lämnar jag er här med ett sista citat från boken, när Connell har ett samtal med sin flickvän Helen efter en begravning.
“I was not staring at her.
You were, in the church.
Well, it wasn’t intentional, he said, Believe me, it was not a very sexy atmosphere for me in the church, okay? You can trust me on that.
Why do you have to act so weird around her
He frowned, still lying with his eyes shut, face turned to the ceiling. How I act with her is my normal personality, he said. Maybe I’m just a weird person.”
Författare: Sally Rooney
Titel: Normal people
Utgivningsår: 2018
Förlag: Faber & Faber
Språk: Engelska
Betyg: 5/5
ROONEY IS BACK, PEOPLE!
Hold on to your knickers, because my favorite author is back with a second novel! As you might remember, my very first book review on our blog was about Rooney’s first book “Conversations with friends” (for my review in swedish,click here). And I was not the only one that loved it, I also made sure a that a lot of my friends (and some of you readers) actually bought it, read it and joined the fan club. So, basically, since I read the debut novel back at the beginning of 2018, I’ve been waiting to read more of Rooney’s work. Imagine my surprise when I, last fall, found out that another novel was already published?! “Normal people” Hit the bookstores in August 2018 and came to the German market in a paperback-cover roundabout in October that year. It was almost like a holy ritual to go to cute bookstore Stories! in Hanseviertel (go there asap, such a lovely piece of heaven) to buy the book on a Friday afternoon after work. I made sure that I could have time during the Saturday to read, and for sure the whole Sunday. And man, was it good.
“‘Normal people’ is a story of mutual fascination, friendship, and love. It takes us from those conversations to the years beyond, in the company of two people – funny, magnetic, complex – who try to stay apart but find they can’t. It shows us how difficult it is to change who we are. And with heartbreaking tenderness, it reveals how we learn about sex and power, the desire to hurt and be hurt, the desire to love and be loved.”
If that description doesn’t catch your interest, you can stop right here. Just this short insight into what the book would be about made my heart beat faster from excitement. I mean, the cheesy romantic part of me coming together with the reasonable, political side of me in the words of the sharp-minded Sally Rooney. What could go wrong? Spoiler: not much. (Turns out that the only thing I’m really bothered by is that there is no clear use of quotes or signs to mark when they’re talking or saying something out loud. The organized mini-teacher within me that loved grammar in school is appalled by this.)
I really do adore Rooney’s characteristic style, which also is present in this novel, even though it is set place in a very different story. “Normal people” is a coming of age story starting as teenagers and expanding over four-five years. It also doesn’t really have a clear ending, á la Rooney-style. This is something that usually bothers me, I don’t like to ‘imagine’ the ending. Please, I just read a whole book, give me something..! Don’t leave me here at the end without any answers!? You can spare one more paragraph, dude.
But, I do love the genuine and realistic touch in Rooney novels. The way she writes about sex, relationships, and our society is really on point. As you all probably can remember, growing up and surviving the rough experiment called high school really shapes you. And as we meet Connell and Marianne, the main characters, they are right in the middle of it. They meet on neutral ground, away from school, at Marianne’s house where Connell’s mom is working as a housekeeper. In school, Connell is cool and popular, and for some reason (maybe being rich and seen as entitled, or maybe just weird) Marianne is on the outside. Even though this is a pretty classic story, it’s not predictable or dull. The language of Rooney and the course of her storytelling is something refreshing. It’s a fine piece of work.
“He put his hand under her school blouse. In his ear, she said: Can we take our clothes off? He had his hand inside her bra. Definitely not, he said. This is stupid anyway, Lorraine is right downstairs. He called his mother by her first name like that. Marianne said: She never comes up here. He shook his head and said: No, we should stop. He sat up and looked down at her.
You were tempted for a second there, she said.
Not really.
I tempted you.
He was shaking his head, smiling. You’re such a strange person, he said.”
The story doesn’t stop here, they go on to college and a power shift takes place. Marianne is no longer the loner and Connell actually finds himself a bit lost. All the tricks that used to work in high school just leave him awkwardly alone in the academic setting. They’re both very smart, but all of the sudden the social rules changes and all the previous fear of being caught in public together just doesn’t exist anymore. But just to be clear, this is not a stereotypical love story. They never define themselves as being ‘a couple’ and it’s not needed, their bond and love go beyond that. It is shaped differently than what society tells us. And that is what I love about Rooney’s characters, they have the freedom to just be, and that gives me hope. Of course, they’re still just as big of a part of our normative world as everybody else, but when I read, I’m reminded of the acceptance our narrow-minded view of love lacks. They are not always in each other’s lives or having a sexual relationship. Their circumstances always change, and just as in “Conversations with friends” is not without the dark bits.
Even if I really do enjoy the happy, uncomplicated parts of the novel where life just seems to be easy – it’s not a fair picture of how life and love actually is. Yet again Rooney is not afraid of taking the bull by the horns and digging deep into the complicated areas of life – violence, depression, only accepting the love you think you deserve etc. Still addressing complex themes of the heterosexual dynamic and sexual expressions, but also self hate and having to live with your baggage. A dimension that I also appreciate is the class perspective. I don’t think anybody could miss that fact that Rooney has a lot of Marxist ideas and her characters often speak about the unequal ways of our hierarchy society.
“He and Marianne never talked about money. The had never talked, for example, about the fact that her mother paid this mother money to scrub their floors and hang their laundry, or about the fact that this money circulated indirectly to Connell, who spent it, as often as not, on Marianne. He hated having to think about things like that. He knew Marianne never thought that that. She bought him things all the time, dinner, theatre tickets, things she would pay for and then instantly, permanently, forget about.
In the end, this is a story about identity, who we really are and who is shapings us into the people we’re becoming. Both Marianne and Connell go through these different stages of life, even if the novel only present a few years, where they both take some bad turns and fall. They are portrayed as humans, and therefore, in a not so flattering light, which I just find very humbling and real. It comes down to the image of a normal person, does that person even exist? Who would that be? Is that even something to strive for? I do feel that the stories in Rooney’s novels are unique and that I don’t want to talk too much about details of the story per se to ruin it. So, I’m just gonna leave you with this final quote from the book, when Connell is having a conversation with his girlfriend Helen after a funeral.
“I was not staring at her.
You were, in the church.
Well, it wasn’t intentional, he said, Believe me, it was not a very sexy atmosphere for me in the church, okay? You can trust me on that.
Why do you have to act so weird around her
He frowned, still lying with his eyes shut, face turned to the ceiling. How I act with her is my normal personality, he said. Maybe I’m just a weird person.”
Author: Sally Rooney
Title: Normal people
Published: 2018
Publisher: Faber & Faber
Language: Engelska
Grade: 5/5
One Comment
Pingback: