Alex Schulman & Rebecka Åhlund : Bränn alla mina brev & Jag som var så rolig att dricka vin med

• 

• 

Hur kan jag ens få för mig att sam-recensera två helt olika böcker av två olika författare? Jo, för mig personifierar båda nämligen mina personliga guilty pleasures. Det som förenar är att de båda är något som jag skäms över att läsa och skäms ännu mera över att verkligen gilla. Emma försökte förklara för mig att en av Sveriges mest älskade författare och succéromaner inte kan vara någon guilty pleasure, utan att det är mer “varulvssex i månsken” som kvalar in på den beskrivningen. I min värld betyder uppenbarligen guilty pleasures inte samma sak som i resten av litteraturvärlden.

Så vitt jag förstår, är Alex Schulman en känd person i Sverige, men jag kan inte påstå att jag som utlandssvensk sedan över 25 år har någon koll på vem han är eller vad han representerar i svenskt kulturliv. Hans föräldrar däremot, hade jag någon gnutta mer uppfattning om och unge Schulmans debutroman om pappan Allan “Skynda att älska” kunde jag inte låta bli att läsa. Och den berörde mig. Även boken om mamman Lisette “Glöm mig” tyckte jag mycket om, även om jag kämpade emot dragningen till “den sortens litteratur”. Det är som att välja lättviktiga “Hänt i veckan” i tidningskiosken när det finns tidskrifter med seriösa reportage i samma hylla. Och när nu Schulman fått för sig att slakta ännu en familjemedlem på det kulturella altaret, tänker jag å ena sidan att för honom finns tydligen inget som är heligt, han säljer ju bokstavligen ut sin egen mormor. Men å andra sidan lockas jag, eftersom han förmodligen kommer att göra det det lika bra, lika fint och med så mycket äkta känsla att man (jag, du och alla andra potentiella läsare) skulle ha ett hjärta av sten om vi inte kände något. Någonstans där, i skarven mellan litteratur och vanligt jävla folkvett där man är snäll och solidarisk mot sina släktingar, börjar mitt personliga guilty pleasures vakna till liv.

Rebecka Åhlund skriver om sitt första år som nykter, om sitt alkoholmissbruk och i sann 12-stegs-anda beskriver hon detaljerat hur hon svek sina barn, ljög för sin man och lurade i sig själv att det var helt normalt att dricka en flaska vin innan man gick på krogen. Och det är så hemskt, vedervärdigt, sorgligt och gör så ont, att det skär i hjärtat och halsen svider av återhållen gråt. Det är ett sådant fullständigt tabu, att vara mamma och supa loss medan barnen är i skolan och sedan inte kunna ta hand om dem på det sätt de behöver. Jag läser om detta verkliga fall, denna mamma som finns på bild på omslaget, dessa barn och denna man som nämns vid namn och finns i den här världen, och jag berörs så inihelvete. Och så dyker det där begreppet guilty pleasures upp igen. För jag skäms. Jag skäms över att läsa om Åhlunds personliga misär som underhållning.  

För att återgå till Schulman, så har hans produktion, så vitt jag vet, begränsat sig till att  brutalt naket, förmodligen ärligt och till hans försvar oerhört vackert skriva om sina närmaste familjemedlemmar. I nämnd ordning far (gammal stofil och TV-personlighet), mor (kedjerökande alkoholist) och mormor (ömhetstörstande men gift med en tyrann). Han har dessutom skrivit om sin fru, men den måste jag erkänna att jag inte läst. I mitt stilla sinne undrar jag om han inte har någon fantasi, eftersom han oavbrutet skriver om det som finns framför näsan och om verkliga personer utan förskönande omskrivningar och utan synbara dubier om deras personliga integritet. Å andra sidan tycker jag att han är smart som tusan, eftersom han har insikt i ett material som ingen annan har, en personlig touch och utsatthet som ingen kan ifrågasätta. Och det är ju uppenbart att svenska folket vill veta mer, eller till och med veta allt, om släkten som är unge Schulmans dagars upphov. Han sitter på en guldgruva och han drar sig inte för att utnyttja den. Precis som Guyana vill utnyttja sina oljefyndigheter, även om det inte är läge för mer fossila bränslen i världen längre, vill Schulman sälja böcker och precis som Guyana vill ge sin befolkning välstånd vill Schulman försörja sin familj.

Nu minns jag inte exakt Schulmans ingång till de två första böckerna jag läste, men i mormorsboken börjar han med att söka ursprunget till sin uppflammande vrede som håller på att förstöra relationerna till barnen och frun. Nja, jag vet inte om jag köper det och jag tycker att den ingången känns både svag och konstruerad, även om det finns terapeuter som anser att vrede och andra starka känslor fortplantar sig genom generationerna. För mig känns det mest som en ursäkt för att sätta igång med grävandet i sin egen familjehistoria. Mormors tyranniske man var ingen mindre än dåtidens superkändis Sven Stolpe, mormors unge älskare var den sedemera rikskände Olof Lagerkrantz så visst innehåller historien brisanta detaljer från kändisvärlden även om det är rätt många år sedan. För mig hade det varit ärligare om han struntat i sitt eget befinnande, skitit i att skriva om sin terapierfarenhet och bara brassat loss med indiskreta avslöjanden sida upp och sida ner.

Åhlund är journalist och författare, så hon vet hur en slipsten ska dras för att få största möjliga effekt. Hon vet hur hon ska bygga upp en text för att garantera maximal uppmärksamhet av läsaren. Och min uppmärksamhet har hon, från första bokstaven till den sista. Det är inte utan att jag börjar fundera över mina egna alkoholvanor och över hur central alkoholen är i umgänget här i Tyskland. Otaliga är de föräldramöten på dagis jag varit på med en öl i handen och alla dessa barnkalas som avslutas med en runda prosecco för föräldrarna. Jag bestämmer mig för att bli bättre på att erbjuda alkoholfria alternativ och sluta med att kommentera folks drickande. Jag hoppas innerligt att Åhlund fortfarande inte “tagit” något återfall eller om hon gjort det, så hoppas jag att hon kommit tillbaka igen.

Sammanfattningsvis tycker jag att det är svårt att erkänna att jag njuter av de stundtals verkligen briljanta texter som både Schulman och Åhlund fabricerat. Samtidigt som jag djupt i mitt hjärta gillar vad jag läser, kan jag inte sluta att tänka på det lidande dessa historier åsamkat verkliga människor, sådana som finns, eller fanns, i den verkliga världen. Och då skäms jag! Oklart är dock om jag skäms för att mitt läsande känns som att glutta in i någons mest privata utan att ha bett om lov eller om jag skäms å Schulmans och Åhlunds vägnar, som uppenbarligen inte dras med några skamkänslor överhuvudtaget. Tack och lov, eftersom de båda skrivit bra romaner som jag uppskattade att läsa. Och ja, ni hör ju: det är en ekvation av modellen olösbar. Så därför kallas den i min värld gulity pleasures.

PS: En bubblare som i veckan kvalat in bland mina gulity pleasures är SVT:s före detta Afrika-korrespondent Johan Ripås. I “När himlen faller ner” skriver han om den treårige sonens leukemi vilket gjorde att hela familjen bröt upp från det fria livet i Sydafrika till ett sjukhusliv i Stockholm. I läslistan väntar Eric Roséns “Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort” som handlar om att vara son till en älskad far som gjort något oförlåtligt.

---

Författare: Alex Schulman

Titel:  Bränn alla mina brev

Utgivningsår: 2018

Förlag: Bookmark Förlag

Språk: Svenska

Betyg: 4/5

---

Författare: Rebecka Åhlund

Titel:  Jag som var så rolig att dricka vin med

Utgivningsår: 2019

Förlag: Natur & Kultur

Språk: Svenska

Betyg: 4/5