Johanna Frid: Nora eller Brinn Oslo brinn

Varför är ’Nora eller Brinn Oslo brinn’ så genialisk? Låt oss börja med titeln. Kom igen, det är en ärlig start där författaren direkt sätter tonen. Har aldrig tidigare läst en bok vars titel är dubbel, eller som på ett sådant rakt upp och ner-sätt öppnar upp en kanal mellan läsaren och boken. Efter att ha blivit rekommenderad denna av min kära vän, tillika psykolog (obs ej min), Else då beskrivningen ”instagram-stalker, svartsjuka och endometrios” tydlig fick henne att tänka på mig. För att förtydliga, jag har inte endometrios. Men ett och annat instagram-kik kan ha hänt… Och jag är inte direkt känd i min vänskapskrets för att vara känslokall och rationell precis. Rekommendationen fick mig minst sagt intresserad och jag började läsa boken någon timme senare (efter att ha fått reda på att andra bokupplagan redan är slutsåld, så jag tackade läsgudarna för min Storytel-investering denna månad).

Så låt oss fortsätta med att bena ut varför Johanna Frid har lyckats så otroligt bra med denna debutroman (hon har tidigare gett ut en diktsamling tillsammans med Gordana Spasic). Jag vill säga att romanens starkaste drag är just humorn. Den är svart och bitter, vilket gör att den berör så djupt och skapar igenkänning i inre rum en sällan vädrar. Jag tycker att det är härligt och frigörande att ta del av huvudkaraktären Johannas mörkaste tankar, hennes geggiga inre där inte bara en cysta gror utan även svartsjukan. Osäkerheten, ilskan och självhatet.

Historien börjar när Johanna råkar se ett meddelande till sin pojkvän Emil från hans ex Nora. Ett monster börjar ta form inom henne och tar snabbt, vårdslöst över henne. Stackars Johanna som uppenbarligen inte har förmågan att hantera livet, och allt vad det innebär, bättre än så. Stackars Emil som naivt, frustrerat och tillgivet stampar bredvid Johanna, i väntan på att stormen ska lägga sig. Stackars Nora som inte har en aning om vilka ringar på vattnet hon lyckas skapa, och även hon bli offer för. Tydligen vet svartsjukan inga gränser. Den attackera allt.

”’Vi har brugt meget tid sammen, Nora og mig. Det har intet med vores forhold’ – han rörde vid mig – ’at gøre.’ Hans röst var snäll. Det hade undsluppit Emil att Nora var 22. Hur kunde de ens ha ’brugt meget tid sammen’? Träffades de på dagis?”

Alltså, håll i hatten, för denna saliga blandning av norska, svenska och danska är som musik för mina öron! Hur kan det bli så bra?! Jag älskar att allting är skrivet i originalspråk. När Emil, som uppenbarligen är dansk, pratar så är der skrivet på danska. Om han inte väljer att säga något på svenska såklart. Samma gäller för Johanna, som är svensk, men även lär sig danska. Eftersom jag själv lever i en flerspråkig relation, som det så fint kan heta, så vet jag exakt hur det är när språken varvas om vartannat. När vi bråkar byts språket automatiskt och rädslan inför att prata med svärföräldrarna på sitt tredje språk är så specifik och begränsande. Jag älskar hur de skandinaviska språken vävs samman. Exet Nora är norsk, och aldrig förr har våra tre länder känts så nära varandra som i denna roman. ’Nora eller Brinn Oslo brinn’ utspelar sig främst i Stockholm, Odense och Köpenhamn, samt via social medier i Oslo där Nora bor. I följande stycke kollar Johanna och Emil på en skandinavisk kriminalserie som utspelar sig i Oslo.

”Han pratade lyckligt på om den transcendentala känslan av att befinna sig i tre skandinaviska språk samtidigt, den sublima upplevelsen av hur norskan och svenskan öppnar valv eller valv i själen –

  Jag nickade.

  ’Det har jeg været’, sa han och pekade på en folktom lokal som jag förmodade var Oslos centralstation, förlåt, sentralstasjon.”

Jag ska inte dölja det faktum att jag på något udda vis känner mig stolt och mallig över att ha hängt med i språksvängarna. För några år sen hade jag ingen som helst kunskap i varken danska eller norska. Jag förstod knappt skånska. Men efter flera år i Malmö så lyckades jag nöta ner både en och annan barriär. Så pass mycket att skånskan blev en vän och danskan inte så främmande. Min vän Else bor även i Norge, så försöker gå i hennes fotspår och lite ta täten på norskan också. Även om jag tyvärr inte blivit frälst med hennes musiköra, vilket gör att mina språkkunskaper inte får samma skjuts. (Är detta ett hyllningsinlägg till boken eller henne? Vem vet, kanske båda!) Sen så har den grammatiska döden kallad Det Tyska Språket lärt mig lite om både livet och logiken. Dessa mentala spärrar som är ens värsta fiende i språkläran… Med andra ord är detta en bok för dig som vill få en självförtroende-boost och känna dig *skandinavisk*.

Råheten i Frids jargong är fantastisk. Hon har ett sätt att navigera sig fram, riva upp, inte vara rädd för att gräva i smutsiga tabuer och åma sig i det obekväma. Det är lika deprimerande som det är roligt. De vassa tankegångarna fick mig att skratta högt flera gånger, samtidigt som den kroppsliga smärtan i form av endometrios, men även svartsjukan, är så närvarande. Är Johanna galen? Hur svartsjuk kan en vara? Får en vara? Vad är rimligt att genomgå som livmoderbärare? (Fick passande nog min mens samma kväll som jag läste denna.)

”Jag hatade honom. Jag hatade mig själv för att jag skapat en situation där jag hatade honom. Jag hatade Nora. Varför ringde hon ens? Jag hatade Oslo, jag hatade Norge, jag hatade deras oljefonder som gjorde att de kunde ringa internationella samtal till höger och vänster.”

Johanna och Emil börjar gå i någon slags samtalsterapi i kyrkan. Jag förstår inte riktigt vad det hjälper. Varför de fortsätter att vara tillsammans. Varför är Emil kär i Johanna? Varför vill han så gärna stanna hos henne? Det verkar Johanna inte bry sig om. För hur ser liksom deras relation ut i övrigt, när det inte handlar om Nora? Men det är väl det som är grejen. Att Johanna alltid upplever henne närvarande. Att det slukar hela deras relation, syret sugs ut och inget blir kvar. Bara två människor som väljer att infinna sig i kaoset. Både Johanna och Emil känns på något vis lika maktlösa. För egentligen handlar det inte om Emil. Det känns som om han har en biroll. Detta handlar om Johanna och Nora, eller rättare sagt, Johannas relation till Nora. Hennes besatthet, tomhet och dysfunktion. Det beskrivs så fint, trots att Johanna inte verkar förstå det, att en inte ska gräva djupare om en står i ett hål. Sammanfattningsvis handlar väl boken om exakt det. Oförmågan att sluta gräva. Det känns även väldigt symboliskt för romanens andra stora tema, endometrios.

Jag googlade såklart efteråt. Ville läsa intervjuer och se hur boken blivit mottagen. Såklart var hinten att andra upplagan redan var slutsåld tydlig. Det ryktas om att Frid kommer bli nominerad för Augustpriset. Att ’Nora eller Brinn Oslo brinn’ hade blivit släppt för sent för priset 2018. Recensenterna håller med, även jag.

---

Titel: Nora eller Brinn Oslo brinn

Författare: Johanna Frid

Förlag: Ellerströms förlag AB

År: 2018

Betyg: 4/5