Vibeke Olsson: Molnfri bombnatt
Under sommaren tänkte jag en del på om jag verkligen vill vara med och trissa upp “lässtressen” hos vanliga läsande medmänniskor. Folk som läser lite till husbehov, kan ju få stress-syndrom för mindre, än att ständigt matas med boknyheter som “alla” läser och snackar om just nu. Var går gränsen mellan att vara hälsosamt nyfiken på litterära nyheter och att bedriva hetsjakt på att alltid läsa det senast utkomna? Bra litteratur blir ju inte direkt gammal och oläsbar efter ett år eller två. Eller ens 25, faktiskt. Som den här “Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson.
Ja, nu vet jag inte om jag kan berömma mig själv för att ha kommit på den briljanta idéen att läsa den just nu, 25 år efter att den först dök upp och succéknockade läsarna och kritikerna. Den har faktiskt precis kommit ut i nyutgåva i pocket och under en av mina räder på akademibokhandeln i somras, fick jag syn på den och snappade den fortare än en gris blinkar.
Jag kom nämligen ihåg, att min kompis Karin, redan någon gång på 90-talet, sa att det var en mycket bra bok som jag absolut måste läsa. Jag tackade förmodligen för tipset och tänkte att det ska jag göra. Sedan hände inget mer i frågan på drygt 20 år, men den märkliga sommaren 2020, ploppade Karins boktips upp där mellan hyllorna i Växjö. Tack vare nyutgåvan, märk väl.
Jag minns inte om Karin berättade vad den handlade om och varför hon tyckte om den, men hon hade definitivt rätt i att den borde jag läsa. Så sent omsider gjorde jag det. Jag läste den och jag gillade den. Mycket! Som ung tonåring läste jag Vibeke Olssons båda debutromaner “Ulrike och kriget” och “Ulrike och freden” som i princip behandlar samma ämnen som “Molnfri bombnatt”, nämligen tyska, unga kvinnor under andra världskriget.
Här möter vi Hedwig Johansson, en 70+ tant i Stockholm. Hennes ursvenske, socialdemokratiske man har ganska nyss dött och hon lever i Stockholm sedan många år. Vi får följa Hedwig tillbaka till Mainz, det år som nazisterna tog makten och sedan genom hela kriget och en bit in i freden. Hon sitter och skriver ner sitt livs historia på en ordbehandlare i Sverige under det tidiga 90-talet. Det var då som tokstollarna Bert och Ian grundade Ny demokrati, lasermannen sköt vilt och skinnskallar ropade “Sieg Heil” på gatorna. Särskilt det sistnämnda fick Hedwig att börja att göra upp med sitt eget förflutna och berätta allt det där som inte hade kunnat prata med sin man om.
Jag gillar att Vibeke Olsson byggt in en koppling till Sverige i Hedwigs historia och jag uppskattar alltid att höra om hur det är för andra att leva med flera språk. När Hedwig frustrerad åker tillbaka till det krigshärjade Tyskland efter en vistelse i Sverige, beskriver hon det så här:
“Jag tänkte mer och mer, att det verkligen var hemlängtan som fick mig att resa. På sätt och vis var det sant; den stora smärtan hade drivit fram hemlängtan, längtan efter människor som varit med om sådant som jag själv varit med om och längtan efter att få tala mitt modersmål. Det värsta med att vara i ett främmande land, att tala ett främmande språk, är att man blir så tråkig. Man kan inte skämta, hinner inte tänka ut några roligheter, vet inte om den man talar med känner till det man får i tankarna. Man tvingas bli så allvarlig.”
Boken är tjock, Vibeke Olsson tar ut svängarna ordentligt vad det gäller berättarteknik och jag har inte tråkigt en sekund. Egentligen tror jag redan efter ett par hundra sidor att jag vet hur det går, men naturligtvis har jag ingen aning. Vibeke Olsson är en driven författare och hon drar mig vid näsan gång på gång och jag måste erkänna att jag gillar det. Jag gillar att få klart för mig att jag inte alls vet allt, utan i bästa fall har jag en svag aning. Men om jag bara har tålamod, så berättar Hedwig. Hon berättar sin historia, hela historien och hon utelämnar inget, inte ens det som hon teg om för Evert, mannen som hon var gift med i så många år.
Jag säger som Karin, det är en mycket bra bok som ni absolut måste läsa. Och hörrni, gör det nu på direkten. Det är inte nödvändigt att vänta i 20 år.
Författare: Vibeke Olsson
Titel: Molnfri bombnatt
Utgivningsår: 1995
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: svenska
Betyg: 5/5
One Comment
Ulrika
Denna gjorde stort intryck på mig som tonåring minns jag! Minns att jag tyckte den höll liksom hela vägen.
Tänker också mycket på det där med att blanda både gammalt och nytt för övrigt, när man recenserar. Dels för att minska hets men också ge böcker längre livslängd. Det blir lätt att skriva om nytt när man får recensionsexemplar, tänker jag, för att de är så lättillgänliga, men jobbar aktivt med att låna helt annat på biblioteket, och håller på att köpa på mig alla mina “klassiker”, alltså böcker jag älskat och som format mig, för att kunna gör en serie om dem.
så fint att denna kommer i nyutgåva hur som helst, att man vågat satsa på att ge ut “igen”. kul med text som lever!