Ian McEwan: Machines like me
”I felt protective towards Adam, even as I knew how absurd it was. I stretched out my hand and laid it over his heart and felt against my palm it’s calm, iambic tread. I sensed I was violating his private space. These vital signs were easy so believe in.”
Nu säger jag det bara rakt ut; ”Machines like me” är tyvärr bättre i teorin än i praktiken. Jag var väldigt förväntansfull när jag köpte den, spänd på att ge mig an en roman i sci-fi-anda. Ian McEwans femtioelfte (nåja, femtonde) roman handlar om Charlie som köper Adam, en ”syntetisk människa” eller robot eller AI (artificiell intelligens) eller vad man nu vill kalla det. Jag har inte sett den svenska serien ”Äkta människor” men har hört att boken påminner om den. Jag har dock sett och älskat filmen ”Ex-Machina” med Alicia Vikander i huvudrollen, där samma existentiella frågor begrundas. Därför tänkte jag att den här boken, med ett tydligt triangeldrama med Charlies granne och hemliga förälskelse Miranda, skulle bli perfekt. Denna mystiska granne som dessutom besitter en mörk hemlighet. Men nja, varför blev det ändå ett antiklimax?
”When Adam appeared in my life, I beloved that only a poet, not a machine, could tell me if Miranda would ever love me, or lie to me.”
Jag njöt väldigt mycket av läsningen i början, markerade flera meningar som stod ut och jag var beredd att tas med storm. Kanske borde jag vetat bättre efter att ha läst, och gett upp på, McEwans krigsskildring ”Atonement”. Även där blev jag mer kär i potentialen än själva utförandet. Berättandet är långrandigt, lite väl intensivt och det händer inte så mycket egentligen. Jag pressade mig igenom andra halvan av ”Machines like me”, efter att jag ofokuserat lagt ifrån mig boken allt oftare under de senaste dagarna. Egentligen ville jag ju läsa och blev frustrerad när det bara inte klickade.
“We were mid-embrace, in the conventional position she drew my face towards hers. Her look was serious.
She whispered, ‘Tell me something. Are you real?’
I didn’t reply.
She turned her head away so that I saw her in profile as her eyes closed and she lost herself one more in a maze of private thoughts.”
Boken utspelar sig i ett alternativt 80-tals England, ett så kallad retrofuturistisk perspektiv. Jag håller med en av recensionerna jag googlade fram efteråt, att den politiska skildring kändes mer som en läxa, något man bara fick bocka av som läsare. ”Machines like me” har fått kritik för hur den behandlade ämnen såsom sexuellt våld, vilket jag håller med om. I slutändan känns det här som etc kul projekt McEwan själv mest njöt av, men som tyvärr inte riktigt håller måttet för andra.
Det kan vara att jag generellt inte är lämpad att läsa McEwan, alltså på det viset att hans fans som kommer till undsättning på GoodReads menar, att alla inte förstår sig på honom. Kanske det, men ärligt talat bryr jag mig inte. Boken levde inte upp till idéen av den och jag är inte ensam om att tycka det. Folk skriver om hur karaktärerna är endimensionella, rent av platta och jag önskar så att jag hade funnit dem mer sympatiska.
Trots att boken hade många fina, välskrivna stunder så väger det tyvärr inte upp. Utan att vara väl-läst på området så kan jag övertygat säga att andra skrivit om detta betydligt bättre. Jag vill ändå ge den en trea i betyg, då det ligger mycket förberedelse och research bakom romanbygget. Och det finns definitivt betydligt sämre böcker där ute i världen. Slutligen blir det en klapp på axeln och ’A for effort’.
Författare: Ian McEwan
Titel: Machines Like Me
Utgivningsår: 2019
Förlag: Vintage
Språk: Engelska
Betyg: 3/5