Einar Kárason: Stormfåglar

Det här är en märklig bok. En kort och märklig liten rackare på bara 101 sidor. Och vet ni vad det märkligaste av allt är? Att jag gillade den!

De handlar om en isländsk fiskebåt i storm och om jag fattat rätt grundar det sig på en verklig händelse på 50-talet. Men egentligen spelar det ingen som helst roll om fiskebåten Måsen med sin besättning på 32  funnits på riktigt eller inte, för medan jag läser finns de. För mig. Och jag svettas i panikångest för om de ska klara sig och jag tvingar mig själv att inte tjuvkika på slutet eftersom det mellan varven är extremt svårt att stå ut med ovissheten.

Tack Jörn Lindskog, för att du stoppade ner den här lilla skimrande pärlan i paketet när jag beställde andra böcker hos er. För om vi ska vara ärliga, så hade jag inte köpt den på baksidestexten:

“En dramatisk berättelse om en grupp isländska fiskares desperata kamp mot naturens skoningslösa krafter. En kamp på liv och död.”

Nu är det inte så att jag i grunden har något emot hav och fiskebåtar, hälsar hon som glatt läste 700 sidor dansk fiskeby (Carsten Jensen “Vi, de drunknade”) och även 300 sidor om sjöfararstaden Marstal slank ner (än en gång Carsten Jensen: “Sista resan”) med bibehållet intresse, men det var något med “desperat kamp” och “på liv och död” som inte lockade. 

Men i den här berättelsen så var det ändå något som slog an en sträng hos mig. Kaptenen, båtsmannen, telegrafisten, styrmannen och den unge Larus, för övrigt den ende som nämns vid namn, och alla de anhöriga som väntade i land, blev till personligheter som jag ville att det skulle gå väl för. Med ett fåtal penseldrag lyckas Einar Kárason få mig att fatta galoppen, även om jag inte har en aning om vad valbacken på en båt är så förstod jag viktigheten av att hålla skorven isfri. Jag vill aldrig äta fårbog stående i kabyssen med ena näven och kokt potatis med den andra. Jag vill aldrig vara med om att behöva offra livbåtarna för att hålla skutan på rätt köl. Jag vill aldrig enbart tillåtas två timmars sömn per dygn och under resten av tiden hacka is som om det gällde livet. Eller nej vänta, hacka is för att det rent konkret gäller livet. Men trots all denna vidrighet, är det konstigt nog helt fantastiskt att läsa om det och havets hårdhet är på något underligt vis också dess skönhet. 

Och vet ni vad? Jag tror jag ska läsa den en gång till. Nu idag, eller imorgon. Jag är inte helt säker på att jag verkligen uppfattade allt eftersom jag så andtrutet läste för att få veta hur det skulle sluta. Och nu kan jag kanske läsa lite lugnare, när jag väl vet hur det gick. Det vet inte ni. Och jag tänker inte beröva er den spänning det innebär att ännu inte veta. Läs den själva. Nu idag, eller imorgon. Du har alltid tid för 101 sidor. Åtminstone om de är så andlöst bra som de här.  

---

OBS: Recensions-exemplar

Författare: Einar Kárason 

Översättare: John Swedenmark 

Titel:  Stormfåglar

Utgivningsår: 2020

Förlag: Thorén och Lindskog 

Språk: svenska

Betyg: 5/5