Bengt Ohlsson: Midsommarnattsdrömmar

Det är ingen hemlighet att jag älskar romaner som spänner över lång tid. Gärna familjer och släkter som böljar fram över ett par hundra sidor, där kärleken kommer och går och kanske rentav kommer igen och där koalitioner sluts, bryts och förnyas. I Bengt Ohlssons senaste roman “Midsommarnattsdrömmar” från 2020, handlar det om något som kan kallas en modern släkt, en konstellation av vänner som följs åt under en längre period. 

Vi lär i romanen känna gänget runt vännerna Sofia, Ida och Jenny. Vi följer dem under tre midsommarhelger och när det börjar, 1988 är de fortfarande unga och nyfikna på livet. Allt är möjligt och inget är för sent! 2003 är samtliga medelålders och ett par av dem är föräldrar till halvstora barn med allt vad det innebär. Jag hoppas att det också finns glädje men det vi mest ser är leda, oro och hjälplöshet. Avslutningsvis ses vi igen 2018 och då har de börjat resignera och drömmarna om vad som finns kvar att hoppas på har blivit allt färre. 

Låt gå för att den “bara” är på 431 sidor men persongalleriet är stort och trettio år är ju faktiskt en rejäl tidsrymd. Åtminstone om man mäter det med sin egen måttstock. För trettio år sedan var jag nyss fyllda 26, året var 1991, jag var förhållandevis nyutexaminerad och hade just träffat min man. Jo, det har hänt en del i mitt liv sedan dess, det måste jag nog ändå säga. 

Bengt Ohlsson skulle inte vara Bengt Ohlsson om han inte med lågmäld humor och halsbrytande liknelser beskriver hur det står till i protagonisternas inre. Så här tänker Nicke, när han ser Tomas prata med Jenny:

“Han kunde inte slita blicken från Tomas, som satt bakåtlutad i andra änden av bryggan och lyssnade uppmärksamt på Jenny. Tomas var skärpt, det visste han, och han började undra om han hade missbedömt Jenny. Tänk om hon hade mycket spännande att berätta, och att han bara hade varit för otålig för att ta reda på det. Tanken lämnade honom ingen ro. Det kändes som att ha smakat på en ny maträtt och tyckt att den var intetsägande, och en stund senare se någon annan njuta kopiöst av samma maträtt. Andra, mer självsäkra människor kunde kanske rycka på axlarna åt det och tänka att folk gillar olika saker, och att det var bra att maten kom till användning. Men Nicke började genast att tvivla på sitt eget omdöme. Hade han verkligen tyckt att maten var så intetsägande, eller hade han bara haft för bråttom?” 

Runt Sofia, Ida och Jenny finns deras pojkvänner, män och barn, samt vännen Tomas som är den som bjuder in till midsommarfirandet alla de tre gångerna som vi får vara med. Tomas är en satellit i väven av kärleksförhållanden, mannen som liksom aldrig lyckas få en flört att bli ett förhållande. Nu låter det som om han är en av de män som ständigt har nya flickvänner men kniper när det blir allvar. Nej, om vi ska vara brutalt ärliga lyckas han ju inte ens särskilt bra med flörtandet. Och det är sorgligt, på sitt vis, eftersom han gärna hade velat få möjlighet att välja, om han ska leva tillsammans med någon eller ensam.

Och på tal om sorg, så saknas det inte heller i varken Nickes eller Aarifs liv, kanske delvis för att de är lite väl bra på att flörta. Nicke hänger ändå ihop med Sofia och Aarif med Ida, men om de är lyckliga tillsammans det är en annan fråga. 

“Han insåg att han nyss hade använt samma uttryck för att beskriva sitt äktenskap. “Kämpa på.” Vilken glättig, förljugen heroism ryms inte i de orden, tänkte han. Som ett gäng ryska pråmdragare som går med sina rep över ryggen och sjunger flerstämmiga arbetsvisor i leran. Men Sofias och hans kämpande bestod mest av tystnad, återhållen irritation och egendomligt överhettade samtal om praktiska ting, politik och kulturskvaller.”   

När jag går igenom mina markeringar av citat, märker jag att det mest är männens tankar och särskilt Nickes som jag markerat. Om det nu säger mer om Ohlsson, som bevisligen är man, eller om mig det vet jag faktiskt inte. Jag tyckte när jag läste att alla i gänget fick komma till tals och alla var lika sympatiska eller lika förljugna. Men kanske är skildringarna av männen lite mer på kornet än kvinnorna? Kanske, men på det stora hela, spelar det verkligen ingen som helst roll. 

Min enda invändning är att slutet blev lite väl abrupt och kom för hastigt på. Det kändes nästan som om Bengt Ohlsson hade tröttnat och inte hade lust att gräva mer i livets skit som samlats hos dem allihop. Eller hos “dem”? Jag borde ha skrivit hos “oss”. Alla som levt ett hyfsat vuxet liv i mer än trettio år, har hunnit samla på sig en del skit. Vi har under vånda fattat beslut som var bra för oss men lika ofta beslutade vi oss förmodligen för att välja en väg som gick käpprätt åt fanders och ibland har vi inte gjort någonting alls utan bara stilla följt med strömmen och hoppats på det bästa. Konsekvenserna av både beslut och ickebeslut är det som är vårt liv. Och så är det också för Sofia, Ida, Jenny och för Nicke, Aarif och Tomas. 

Tack för det, Bengt Ohlsson. Tack för spegeln du håller upp framför oss och tack för att du påminner om att livet är alla de dagarna som gick. Men vänta lite, du glömde påminna oss om att det fortfarande finns dagar som kommer. De, de är också livet! 

---

Författare: Bengt Ohlsson

Titel: Midsommarnattsdrömmar

Utgivningsår: 2020

Förlag: Albert Bonniers förlag  

Språk: svenska

Betyg: 5/5