Judith Hermann: Daheim

Jösses, vad glad jag blev när jag upptäckte den här i bokhandeln! Hermanns novellsamlingar Sommerhaus, später 1998 och Nichts als Gespenster 2003 tyckte jag mycket om och jag tänker fortfarande på dem ibland. Båda finns glädjande nog på svenska Sommarhus, senare och Bara spöken, båda i översättning av Ulla Ekblad-Forsgren på Ordfront förlag. 

Nåja, slut på nostalgin – nu ska det handla om den sprillans nya romanen Daheim. Av någon anledning, eller av ingen anledning alls, har jag inte läst de fåtal böcker som Hermann skrivit mellan de ovan nämnda novellsamlingarna och denna för mig överraskande roman. Det var inget aktivt beslut, utan det bara blev så, som det ju gör ibland. 

Jag såg fram emot läsningen och planerade att in tid, så att jag skulle kunna ta hela i en mumsbit eller kanske två. Romanen har knappt 200 hundra sidor och jag läser snabbt, så det kändes både realistiskt och härligt. 

MEN: Något har hänt. Antingen med Judith Hermann eller med mig. Antingen skriver hon som alltid och jag har ändrat mig eller så skriver hon på ett annat sätt och jag har förblivit samma som runt sekelskiftet. Den där melankoliska stämningen som jag mindes så väl och verkligen gillade att hänga i, känns nu mest som om hon famlar omkring i en begynnande depression och dessutom har tappat orienteringen. Jag fattar aldrig riktigt vad hon vill, vart vi ska och varför trollkarlen med sin låda är så viktig att den återkommer hela tiden.  

Vad handlar den om då? Det är inte så lätt att förklara, men jag gör ett försök: Efter att dottern flyttat hemifrån lämnade den namnlösa huvudpersonen sin man och lever nu på landsbygden i norra Tyskland. Hon jobbar på sin brors krog och lär känna byns invånare. 

På baksidan står det i en blurb, att det är den starkaste kärlekshistorien karln har läst på evigheter. Kärlekshistoria? Är det Namnlösa Damens förhållande med exmaken Otis? Eller kanske hennes begynnande förhållande med bonden Arild? Eller syftar det på broderns utsiktslösa kärlek till Nike? Eller menar han mor-dotter-kärleken, kanske? Den bistra sanningen är följande: jag har absolut ingen aning. Och jag skulle inte ha beskrivit den som en kärlekshistoria, snarare en coming-of-age för en medelålders nyskild kvinna utan plan. Och en sak till, varför i herrans namn kan man inte unna sin huvudperson ett namn? Det kanske är ett stilgrepp, men jag ogillar det. 

Efter en snabb googling, verkar det som om kritiker och folk i allmänhet i motsats till mig gillar det. Förmodligen inte bara stilgreppet utan hela romanen. Det kanske var jag som inte i rätt stämning? Jag kunde inte läsa snabbt, utan hackade upp läsningen i flera sittningar eftersom jag kände mig ledsen och nedstämd varje gång jag slog upp boken. Jag hade ingen lust att känna mig så, så jag gick hellre och simmade eller läste något annat.  Kanske gör jag Hermann orätt med mitt snåla betyg, kanske borde jag göra ett nytt försök? Fan vet.  

---

Författare: Judith Hermann

Titel: Daheim

Utgivningsår: 2021

Förlag: S. Fischer

Språk: tyska

Betyg: 2/5