Agnes Lidbeck: Nikes bok
Jag har läst Agnes Lidbecks tre romaner “Finna sig”, “Förlåten” och “Gå förlorad”. Även om de kan räknas ihop till en triptyk (ni som vet, vet) så är den totala summan sidor mindre än den tegelstenen “Nikes bok” som har 744 sidor. En del har klagat på att “Nikes bok” är för lång – de kanske hellre hade velat ha den uppdelad på tre romaner? Jag kan för mitt liv inte se vad som skulle ha kortats och var den där tomgången är som en del har klagat på.
Men vi börjar från början, vad handlar “Nikes bok” om? Svaret kan bli kort och självklart: Nike. Eller kanske en aning mer uttömmande: Det handlar om tre familjer som bor på Österlen i den lilla fiskebyn Kummelvik, från kapitlet “Första katastrofen (1982)” till sista kapitlet “Månförmörkelse (2018)”. På 36 år hinner det hända en hel del, ska ni veta. Små, gulliga, rultiga ungar växer upp och blir vuxna till exempel – och får egna ungar. Föräldrarna blir gamla, dör och skaffar nya partner. Vissas karriärer flyger och andras går i stå. Hem byts ut och byn förändras. Det enda som är beständigt är kärleken, även om föremålen växlar.
Kretsen som Nikes bok utforskar är tre par, med barn i ungefär samma ålder. Rosemarie och Janne och deras barn Martin och Katta är födda i Kummelvik. Karin och Tommy med tvillingarna Gustaf och Oscar har tack vare Tommys näsa för lyckade finansaffärer kunnat köpa herrgården Näs, där mycket av kretsens sociala liv utspelar sig. Och så är det konstnären Olle som en sommar får hyra en atelje av Janne nere i hamnen, men som av olika orsaker blir kvar med dottern Nike och hennes mamma Sonja.
Jag tycker att Agnes Lidbeck inte bara beskriver skeenden på djupet, utan knivskarpt i en dialog, blottlägger ett helt äktenskaps essens. Kolla in den här konversationen, så förstår du vad jag menar:
“-Din pappa till exempel. Jag vet inte hur många gånger han sårade mig. Men jag fick förstå helt enkelt att han hade sina gränser, sin vilja, och jag fick anpassa mig efter den.
-För annars hade han gått, eller?
-Ja. Annars hade han gått. Och så länge jag hellre ville vara med honom än inte, fick jag leva med den han var.”
Alltså, ni njugga recensenter och missmodiga läsare där ute, vad finns det att inte gilla med det här, undrar jag? Det är coming-of-age och scener av tre äktenskap på en och samma gång. Det är äktenskap i förfall, eller åtminstone det som vid första ögonblicket ser så ut. Det är föräldraskap som föder närhet, lika mycket som att det kräver distans. Det är tidsandan och det är utvecklingen av Kummelvik från fiskeby till turistattraktion. Och det är så inihelvete grymt bra skrivet, Agnes Lidbeck! Jag älskar varje sida, varje fördjupning, varje person. Inget är självklart, inget blir som man tror eller ens hoppas. Eller nästan inget, i alla fall.
“Märkligt, att en punkt som är förlängningen av allt man gjort för att man borde, kan vara punkter där vad som helst kan hända: inte på en övergripande nivå, utan för individen, i det egna livet. Och där vände sig hennes historia, Rosemaries historia, runt sin egen axel och blev en annan.”
“Leende och rädd med tvivlet och fruktan och den sönderslagna kompassen, snurrande i takt med varmluftsfläkten, kaffesump att spå i och bullar i papper och inget, inget som har möjlighet att ge några tydliga tecken.”
Ta den här när du har semester, gott om tid och inte blir störd. För om du blir lika uppslukad som jag av Kummelvik och dem som bor där, så finns det inget utrymme för sådant som lång, ostörd sömn eller förvärvsarbete. Man vill aldrig lämna Österlen!
OBS! Recensions-Ex
Författare: Agnes Lidbeck:
Titel: Nikes bok
Utgivningsår: 2021
Förlag: Norstedts Förlag AB
Språk: svenska
Betyg: 5/5
Recensionen pulicerades på Dagensbok.com den 15 januari 2021.