Vigdis Hjort: Lärarinnans sång 

Jag läste “Arv och miljö” av samma författare 2019 och tyckte att den var mycket bra. Jag förväntade mig en liknande läsupplevelse den här gången. Det fick jag inte. Jag är besviken.

Men vad gick fel? Jag vet inte riktigt. Kan det ha varit att jag inte tyckte att lärarinnan Lotte Bøk var särskilt sympatisk? Men jag tycker ju egentligen inte att huvudpersonerna nödvändigtvis måste vara sympatiska, det kan bli intressant ändå. Men här funkar det uppenbarligen inte. 

De sista 50 sidorna blev det lite bättre och jag förstår att de första 180 var en uppladdning, en förberedelse på finalen. Men för en sådan kort roman tycker jag inte att balansen stämmer, tvärtom hade varit bättre: 50 sidors uppladdning, 180 sidors action. 

Eller action, det begär jag faktiskt inte och det är ju inte riktigt i den genren som Vigdis Hjort är hemma. Jag väntade mig en rejäl duvning i mellanmänskliga relationer, kanske “jag vill men jag kan inte”, “min bakgrund förlamar mig” eller “kärleken är slut” men det jag fick var en enda lång maratoninställning av lärarinnans…ja, jag kommer inte på något bättre ord:  navelskåderi. Och så är det en repetition av tre Brecht-pjäser, vilket faktiskt var behållningen, eftersom jag brukar säga att Brecht är anledningen till att jag lärde mig tyska. 

Lotte Bøk är lärare på en konsthögskola och undervisar i dramatik. En av fjärdeårseleverna ber att få filma henne och ett par andra lärare för att ta reda på hur sambandet mellan det privata livet och den professionella gärningen ser ut. Tage Bast, som han heter, blir Lottes  ständige följeslagare, skulle man kunna säga. Antingen är han rent konkret i hennes närhet och filmar, eller så finns han i hennes tankar och Lotte funderar på hur än det ena än det andra skulle se ut i Tages kamera. Det här är ganska tråkigt, eftersom Lottes liv uppenbarligen är ganska tråkigt. Eller rättare sagt, för mig, verkar det tråkigt, aptråkigt rent ut sagt! 

Det kanske är helt fantastiskt att hitta vårmusseroner, steka dem i smör och äta dem med ett glas rött vin och jag är bara för fjärmad från naturen för att begripa det? Jag är en sådan liten människa att jag skulle längta ihjäl mig efter min dotter och mina barnbarn om de bodde i Australien och jag skulle i åtta fall av tio velat ha med en vän ut i skogen när jag letar efter harsyra. Men Lotte är sig själv nog på något sätt och det är väl inget man kan anklaga någon för, men mig provocerar det. 

Jag hatar ordet “navelskåderi” eftersom jag tycker att det antyder att någon tänker för mycket på sig själv och tar sig själv för viktig, “tror att man är någon”, ni vet. Jag tycker verkligen inte att det är förkastligt att reflektera över sig själv och jag tycker att det är bra om man själv anser sig vara viktig. I sitt eget liv är man huvudpersonen och huvudansvarig. Men det som händer här, som jag tycker är snudd på olidligt, det är att Lotte Bøk börjar se på sig själv utifrån, med Tage Basts ögon, och det är här det vedervärdiga ordet “navelskåderi” kommer in i bilden. Hon tittar inte på sig själv för att hon funderar på hur hon är, hur hon vill vara mot sig själv eller andra – hon tittar bara på hur hon skulle kunna verka i Tage Basts ögen. Eller i slutändan i hans film och hur då andra kommer att se henne. 

Det är deprimerande att å ena sidan vara sig själv nog, men å andra sidan bli så bragt ur fattning av hur någon annan ser på en. Och man kan lugnt säga att Lottes hela tillvaro kommer i gungning. 

Nej, det här var inte min bok. Kanske för att jag blev besviken, kanske för att jag inte begrep. Kanske för att jag helt enkelt hade tråkigt. Jag kan ha fördragsamhet med mycket när jag läser, men inte det. Tråka inte ut mig – då blir det bottenbetyg. 

---

Författare: Vigdis Hjort

Översättare:Ninni Holmqvist

Titel: Lärarinnans sång  

Utgivningsår: 2018

Förlag: Natur och kultur

Språk: svenska

Betyg: 2/5