Maggie O´Farrell: Hamnet 

Man kan lita på Maggie O´Farrell och man kan tydligen lita på vad “folk” tycker. Innan “Hamnet” hade jag bara läst en bok av Maggie O´Farrell  – “Jag är, jag är, jag är : ett hjärtslag från döden”. Den är fantastiskt skriven och överraskande munter om ett svårt ämne. Boken handlar nämligen om de gånger O´Farrell varit nära döden. “Folk” däremot, har jag inte lika bra erfarenheter av. “Folk” gillar ju den där kräftboken om träskflickan så himla mycket men hos mig fick den nätt och jämnt en trea. 

Den unge William från Stratford-upon-Avon har en originell fru och tre barn. Livet under 1500-talet är inte enkelt men trots att folk dör som flugor i pest och annat blir det inte lättare för familjen att förlora en älskad son. Maggie O´Farrell tittar närmare på kärlek, mellan älskande, mellan föräldrar och barn, mellan syskon och mellan människor i allmänhet. Hon dissekerar sorgens väsen och man vill att det aldrig ska ta slut. Det är vackert, det är berörande och det gör ont. 

“Men ingenting händer. Hon svarar inte. Hon lyfter inte på huvudet. Hon lyssnar inte och verkar inte ens höra antydningarna om att kroppen bör tas om hand, tvagas, att svepningen måste sys. Hon ser inte åt skålarna med vatten, utan låter dem svalna bredvid sig. Hon sneglade inte ens åt det vita tyget, lakanet prydligt hopvikt i en fyrkant, placerat nedanför dörren. Hon sitter bara med nedböjt huvud och smeker pojkens orörliga, böjda fingrar med ena handen. Den andra smeker honom över håret.” 

Att jag sedan inte tror på att det är bäst att föda barn alldeles ensam utomhus där man kan se himlen, spelar ingen roll. För Agnes är det så och det är väl bara att acceptera, att hon har andra förmågor än jag. Jag vet ju inte vilken ört som lindrar hosta och vilka omslag som får bort pestbölder. Och jag skulle bli sinnessjuk om det ständigt knackade sjuka människor på min dörr för att få lindring. 

Jag vet inte heller om jag hade kunnat vara så generös mot min man att jag låtit honom flytta från familjen för att bli lycklig. Jag hade definitivt inte varit nöjd med att ta hand om tre barn alldeles ensam även om min man skickat hem rikligt med pengar, om han själv bara kom och hälsade på ett par gånger om året. Å andra sidan vet jag inget om hur det är att leva på den engelska landsbygden, så jag ska direkt sluta att jämföra med mitt eget liv. 

“Agnes knän är uppdragna och utbredda som fjärilsvingar. Fötterna, fortfarande iförda stövlar, vilar på hyllan mitt emot; händerna tar spjärn mot den vitmenade väggen. Ryggen sträcks och böjs som i en båge, till synes helt på eget bevåg, och dova läten, nästan som morrningar, stiger upp ur hennes strupe. Det överraskar henne: att hennes kropp tar för sig så. Att den vet vad den ska göra hur den ska reagera, hur den ska vara, var den ska placera sig, med benen så vita och vinklade i halvdunklet, baken vilande mot hyllkanten, fingrarna som griper om stenarna i väggen.” 

Låt mig sammanfatta: Maggie O´Farrell är ett geni. Folk har faktiskt rätt ibland. Läs “Hamnet”. Snarast! 

---

Författare: Maggie O´Farrell

Översättare: Malin Bylund Westfelt

Titel:  Hamnet 

Utgivningsår: 2020

Förlag: Sewka förlag

Språk: svenska

Betyg: 5/5