Olga Tokarczuk: Unrast
Det tog tid att läsa “Unrast” (på svenska “Löparna”), det gjorde det. Det berodde dels på att jag hade mycket att göra, men också på att jag måste ha lite tid för att smälta Olga Tokarczuks text. Den har alltid fler infallsvinklar än vad man, eller jag, först tror. På så sätt påminner hon mig om Selma Lagerlöf: det är en berättelse på ytan och när man tittar bakom, så öppnar sig ett slukhål av olika nivåer i samma berättelse. Jag behöver nog inte säga det, men herregud vad jag älskar det!
Det är näst intill omöjligt att säga vad “Unrast” handlar om, eftersom det är så många olika berättelser i en. Man skulle kunna påstå att ramen utgörs av en resande person. Jag kan inte ens säga om den här personen är en man eller en kvinna, men det spelar ingen roll för berättelsens gång. Personen fungerar ibland som en katalysator i mellanmänskliga möten, men försvinner lika ofta ut i kulisserna.
Olga Tokarczuks använder ord som jag aldrig hört och måste slå upp. Jag får känslan av att hon är extremt smart och väldigt bildad, så smart att jag lätt skulle kunna känna mig som hennes korkade kusin från landet. Men konstigt nog gör jag inte det och jag misstänker att det är hennes humor som gör att jag inte känner mig dum, utan mest bara underhållen. Jag fnissar, skrattar högt och har på det stora hela väldigt roligt.
Hör här:
“Arachibuty ist die Angst, dass Erdnussbutter am Gaumen kleben bleibt.”
Och ja, jag har googlat. Det finns verkligen ett ångestsyndrom som betyder att man är rädd för att jordnötssmör ska klistra fast i gommen.
En del av berättelserna stannar kvar och jag önskar att jag fått svar. Var befann sig mamman med barnet under de dagar som de var som uppslukade av jorden? Fick Josephine Soliman någonsin svar på sina brev till kejsar Franz I av Österrike? Vad hände med Annuschkas son när hon inte kom hem som hon skulle?
Men egentligen, är det så himla så viktigt att få veta vad som händer med Olga Tokarczuks uppdiktade figurer?Är det inte processen som sätter i gång, intresset som väcks i mig som läsare, det väsentliga och det fina i kråksången? För min del räcker det att jag funderar på hur Annuschkas son mår när han blir ensam med sin pappa i flera dagar. Jag behöver inte få det skildrat. Olga Tokarczuk har redan gett mig verktygen, informationen, så jag kan tänka mig hur det känns för sonen och hur mannen reagerar på det oväntade ansvaret.
Det är snudd på briljant. Olga Tokarczuk får mig att känna mig som en smart och kompetent läsare. Och det fast jag aldrig tidigare hört talas om “Arachibuty”.
Författare: Olga Tokarczuk
Översättare: Esther Kinsky
Titel: Unrast
Utgivningsår: 2007
Förlag: Kampa
Språk: tyska