Iris Wolff: Lichtungen
Eftersom jag har som mål att läsa fler tyska författare i år, marcherade jag redan i januari till en bokhandel och köpte Iris Wolffs Lichtungen. Därmed följde jag tipset från poddaren Silvi Feist på Feiste Bücher.
Jag fick snabbt klart för mig att Iris Wolff är en starkt lysande stjärna på den tyska litteraturhimlen. Med romanen Die Unschärfe der Welt var hon till och med nominerad till Deutscher Buchpreis 2020. Jag kände mig dum och obildad, eftersom jag har ett lätt trauma med det där priset, men uppmuntrad av att Lichtungen åtminstone var en optisk fröjd. En vacker, lila fågel pryder omslaget och det är märkligt att jag reagerade på att den var fin, eftersom jag egentligen ogillar fåglar alldeles väldigt.
Iris Wolff berättar i romanen Kato och Levs historia, eller kanske snarare historier eftersom de är två skilda personer. De är vänner sedan barnsben och när romanen börjar är de runt 40, skulle jag tippa. De har inte setts på länge och nu möts de i Zürich. De är uppvuxna i en omstridd vinkel av Rumänien och båda komer från familjer som inte passar in. Hos Lev fattas pappan, han växer upp med sina halvbröder och sin rotlösa mor. Hos Kato finns det ingen mamma alls och det är ingen överdrift att påstå att hon är ett gravt försummat barn. Vänskapen mellan Kato och Lev är inte omedelbar utan växer fram under en period när Lev ligger förlamad i sin säng och Kato blir ditskickad av läraren med läxorna. Med tiden växer en vänskap som betyder mycket för båda fram.
Jag gillade Iris Wolffs språk direkt: det svävar lätt som ett sommarmoln över sidorna men jag fattade först inte riktigt vart hon var på väg och blev orolig för att det var den sortens litterära alster där författaren kan skriva, men inte har något att berätta. När jag fick klart för mig att historien rullades upp baklänges, blev jag superirriterad och tyckte att det var ett synnerligen onödigt konstgrepp. Och någon fågel fanns inte alls med i berättelsen, så vad i allsindar skulle den pryda omslaget för? Var det bara en lockfågel?! Men när jag kommit till ungefär hälften vände det – jag begrep plötsligt varför berättelsen var tvungen att berättas på det sättet och strax efter det dök fågeln upp. Sedan kunde jag slappna av och bara hänga med.
När jag väl fått nycklarna till Katos och Levs värld var jag högst ovillig att lämna dem ifrån mig. Jag hade velat läsa ännu mer om hur Kato lär sig teckna, om hur Lev kämpar för att bli accepterad av bröderna och hur livet förändras när järnridån faller och det plötsligt blir möjligt att resa. Jag vill veta mer om varför Levs mamma överhuvudtaget flyttade till byn och om hur hon stod ut att bo kvar efter att hennes man dött. Jag vill att Levs farmor ska berätta vad hon varit med om och jag vill veta och inte bara ana varför Katos pappa super och vart i all världen tog Camil vägen? Men allt det där har ingen plats i den här berättelsen, eftersom den helt och fullt tillhör Kato och Lev.
Hitintills är Iris Wolff inte översatt till svenska, men om du är bekväm med att läsa på tyska, så tycker jag att du ska ge henne en chans. Och var inte lika otålig som jag: du blir belönad. Du kan lita på att Iris Wolff inte ägnar sig åt onödiga stilgrepp – hon berättar bara, precis så som historen förtjänar.
Författare: Iris Wolf
Översättare: Lichtungen
Omslag: Favoritbüro München
Titel: Lichtungen
Utgivningsår: 2024
Förlag: Klett-Cotta
Språk: tyska
Betyg: 4/5