Elin Cullhed: Eurydikes natt
Elin Cullhed är ett geni. Det är inte jag. Romanen Eurydikes natt är något i hästväg. Berättelsen om Karin och Alfred berör och engagerar. Elin Cullheds språk är fantastiskt och hon håller ihop ända till slutet. Men för mig, tog det en mindre evighet att läsa ut bokhelvetet!
Det är absolut inte trögläst för att det är dåligt, tro inte det för guds skull. Det är trögläst eftersom det gör så ont att läsa om en ung kvinna som blir våldtagen, om en mamma som inte är moderlig, om en ung man som inte riktigt klarar att axla rollen som man för att män i allmänhet verkligen är vidriga varelser. Eller menlösa. Men vi tar det från början. Texten innehåller spoilers, så om du inte har läst men vill läsa Eurydikes natt , tycker jag att du ska sluta läsa min text NU.
Karin går i trean på gymnasiet och när hon mot alla odds blir inbjuden till en fest med några av klasskompisarna skadar hon hälen och blir brutalt våldtagen. Efter det klarar hon inte av att komma tillbaka till skollivet och missar att ta studenten. Hon startar någon form av förhållande med kompisen till killen som våldtagit henne och jag tror att det skulle ha kunnat bli något fint om inte Karins mamma lagt sig i. Hon har nämligen en förmåga att intervenera vid fel tillfällen. Alfred är inte karl nog att hålla kvar vid Karin, utan släpper henne som en het potatis trots att han inför sig själv erkänner att han älskar henne. Karin testar sina gränser och Alfred bryter hennes förtroende bigtime men tror ändå på att de har en chans att bli ihop igen. Karins pappa, han hör till den menlösa sortens män, är snäll och omhändertagande men alltför undfallande, särskilt inför sin fru som bara ska skyddas hela tiden.
Det är grymt deprimerande läsning, visserligen väldigt bra skrivet, men på bra humör blir man inte. Hör här:
“Det är att man förstår den jävla avgrunden i manligheten. Man förstår att som män är ensamma med svagare varelser i ett rum kan äga dem fullständigt, och det förändrar ditt liv. Resten handlar om ensamheten, stressen som sätter sig i din kropp, och skammen. Skammen som egentligen inte är din, utan samhällets. Samhällets lilla perverterade skam som projiceras på den utsatta, tjejen. Men att bära manlighetens avgrund, det är fan ta mig värst. Ni tvingar oss att bära era mörkaste hemligheter.”
Det är ord och inga visor av den unga fransyskan Corinne till Alfred när han berättar om Karin. Han blir chockad, men jag, och säkert med många med mig, begriper ju att hon har rätt. Och det gör mig lika delar resignerad och förbannad.
Jag tycker att det finns luckor, men jag antar att Elin Cullhed har valt att utelämna viss information för att det inte var viktigt utan ville koncentrera sig på de figurer som bär hela romanen: Karin och Alfred.
Men jag undrar ändå, vad som hände med William efter att han blev skjuten. Dog han?
Varför är systern Martina helt borträknad ur familjen? Hon bor tydligen fyra timmar bort och det är möjligt för mamman att hälsa på henne, så varför kan inte Karin göra det?
Och Risto? Vad är han för ett slemmigt äckel egentligen? Hur kan han ens få gå lös?
Till sist, Karins lillebror, varför kan han inte få ett namn? Ska han symboliskt sett vara utbytbar med den lillebror som dog, så skulle han väl ha kunnat få ha samma namn som han hade, åtminstone?
Elin Cullhed går från klarhet till klarhet. Och ingen kan anklaga henne för att inte våga kasta sig ut när det gäller litterära teman. I debutromanen Gudarna från 2016 låter hon ett gäng 16-åringar hämnas: “på Tierp, vuxenvärlden och sviniga, curlade killar”. 2022 kom Eufori: en roman om Sylvia Plath där hon skriver om moderskap och skapande. Det ska bli intressant att läsa hennes nästa bok, oavsett vad den handlar om så kommer den att vara bra. Och man kan vara säker på att lättsmält blir det inte.
Författare: Elin Cullhed
Titel: Eurydikes natt
Omslag: Sara R. Acedo
Utgivningsår: 2025
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: svenska
Betyg: 4/5