BOKSAMTAL: James Baldwin: Giovanni’s Room
”Jacques was aware, I was aware, as we pushed our way to the bar – it was like moving into the field of a magnet or like approaching a small circle of heat – the presence of a new barman. He stood, insolent and dark and leonine, his elbow leaning in the cash-register his fingers playing with his chin, looking out at the crowd. It was as though his station was a promontory and we were the sea.”
Tidigare i år läste jag ”Swimming in the Dark” av Tomasz Jedrowski och föll minst sagt handlöst förälskad. Det var så jag lärde känna Linn (även känd som min internetkompis™). Jag frågade nämligen desperat i Litteraturgäris-gruppen på Facebook om någon annan också läst boken och ville diskutera. Linn var en av dem som svarade och faktiskt började läsa boken, därefter skrev vi meddelande efter meddelande om Janusz och Ludwik. James Baldwins ”Giovanni’s Room” är en röd tråd i ”Swimming in the Dark” och parallellerna mellan det förälskade polska paret och David och Giovanni som möts i femtiotalets Paris är slående. Med cirka 1300 km mellan oss och Messenger som brevbärare har jag och Linn läst och diskuterat boken. Här är vårt boksamtal!
Emma: Okej hej hallå! Har läst ut nu! Alltså först drog jag ut på att läsa grund av att den var för bra och jag ville inte att den skulle ta slut. Sen prokrastinerade jag på grund av att jag visste att det skulle bara bli sorgligare och pallade ej läsa det. Men nu rev jag av sista tredjedelen och inspirationen till Jedrowski är så klar, och sista meningen är allt.
Linn: Jag tänkte mer på bokens inledning och likheterna med Jedrowskis bok där, hur huvudpersonen står i främmande land och ser ut genom fönster och begrundar sin förlust. Sedan tänkte jag mycket på att Baldwins bok utspelar sig i samhällets marginal bland hallickar, medan Jedrowskis handlar om samhällets akademiska och politiska elit.
Emma: Baldwins språk är otroligt och måste säga att han redan är en ny favoritförfattare. Han har formuleringar som sitter som en smäck! Plus, han är så rolig? Som när Jacques säger ”Come out, come out, wherever you are!” till David när han är förvirrad över vilken typ av vänskap Giovanni vill ha med honom. Men ett annat favoritstycke är såklart det starka första mötet mellan David och Giovanni, när han frågar om David kommer besöka baren oftare nu när de blivit vänner. Det leder till back and forth-repliker om varför det anses finare att komma sent, att vänta. Giovanni föreslår att David kan avvakta två timmar eller komma tillbaka nästa dag, om det skulle kännas bättre. Varför måste man avvakta? frågar Giovanni och David svarar ”to make sure”.
“In order to make sure!” He turned again to that invisible ally and laughed again. I was beginning, perhaps, to find his phantom a little unnerving but the sounds of his laughter in that airless tunnel was the most incredible sound. “It’s clear that you are a true philosopher.” He pointed a finger at my heart. “And when you have waited – has it made you sure?” For this I could simply summon no answer. From the dark, crowded center if the bar someone called ‘Garçon!” and he moved away from me, smiling. “You can wait now. And tell me how sure you have become when I return.”
Linn: Jag tänker mig ett slags litterärt triangeldrama mellan Jedrowski, Baldwin och Thomas Mann (i ”Döden i Venedig”). Jedrowski knöt liksom ihop säcken både geografiskt och tematiskt. Dock fick jag inte alls samma sympatier för Baldwins huvudkaraktär. Hans döda mor och dysfunktionelle far lade grunden för en personlighet som svävade ovanför sitt eget liv och vad han utsatte andra för?
Emma: Ja, inledningen eller snarare de första 50 sidorna av boken var ju GULD. Samtalet mellan Jacques och David måste vara en av de bästa dialogerna jag någonsin läst? Kan inte låta bli att känna mig som en detektiv som har hittat inspirationskällan till Jedrowskis roman, men framför allt titeln, när jag läste följande stycke:
”Tell me,” I said at last, ”is there really no other way for you but this? To kneel down forever before an army of boys for just five dirty minutes in the dark?”
“Think,” said Jacques, “of the men who have kneeled before you while you thought of something else and pretended that nothing was happening down there in the dark between your legs.”
Emma: Håller dock med dig, karaktärerna kunde varit tydligare eller mer genomarbetade. Glömde nästan av första kapitlet om Davids föräldrar, tyckte det var konstigt hur frånkopplad David var från sig själv, hur ofta han beskrev att han inte kände någonting. Och det var så sorgligt hur Giovanni gick från att vara mittpunkt till att knappt ha någon som brydde sig om honom och han blev bara galen? Känns så orättvist mot karaktären. Varför ska allt vara så förbannat sorgligt och mörkt?
Linn: Jag tyckte verkligen om skildringen av David och hans pappa och hur de levde parallellt under samma tak. Det kändes som om Davids oförmåga att hantera relationer grundlades väldigt tidigt. Visst känns det som om han bara utnyttjar Giovanni? Han slits mellan åtrå och äckel, som om han tar sina egna känslor inför sin sexualitet och projicerar dem på honom. Jag tyckte mycket mer om Giovanni, inte minst när man fick ta del av hans bakgrund.
Emma: Ja, det var tydligt hur David projicerade främst på Giovanni och i slutändan blev offer för det sociala arvet från pappan. Jag vill ändå inte helt tro på att David bara utnyttjade Giovanni. Gillar hur Baldwin beskriver Davids oförmåga att älska: ”With this fearful intimation there opened in me a hatred for Giovanni which was as powerful as my love and which was nourished by the same roots.” Det blir så tydligt att Davids äckel inför Giovanni är symbolen för självhat, internaliserad homofobi och ett resultat av att aldrig innan fått erfara hur det är att vara älskad.
Linn: Sedan måste jag erkänna att jag nog aldrig läst en skildring av hur unga män utnyttjades av äldre i europeiska storstäder vid den här tiden. Alla dessa ”respektabla” familjefäder och ansedda yrkesmän som kvällstid gick och köpte sig tillgång till yngre män på samhällets botten. David hamnar väl inte direkt i en miljö präglad av respekt, utan en där man bara utnyttjar kvinno- och manskroppar.
Emma: Även om relationen till Davids flickvän Hella är trygg och fin på många sätt, så är den bara ett sätt för David att fly, leva upp till sin fars förväntningar och slippa leva i mörkret. Gillade dock partiet när Hella pratar om att de kommer vara främlingar inför varandra igen. Tycker det är något som främst beskrivs i efterhand, men det är mycket mer spännande när någon reflekterar kring det när man är som mest invirad i relationen.
Linn: Jag vet inte om jag fick grepp om Hella? Dels var hon frånvarande i nästan hela boken, dels var hon på något vis splittrad mellan olika kvinnoideal. Hon söker frihet, men det innebär också att hon förlorar den man hon älskar.
Emma: Det var intressant att läsa om Hellas inre och yttre konflikt, speciellt genom Davids ögon. Vad var det hände mellan henne och David som fick henne att åka till Spanien? Hur går det ihop egentligen, att hon ska skaffa en man för att sen leva fritt men ändå märker vem David egentligen är? Men hur tyckte du det var att läsa en bok från 50-talet? Transfobi och kvinnohat fanns det gott om, även om Baldwin skriver om klass, etnicitet och kultur på ett fantastiskt sätt.
Linn: Är ändå rätt van vid att läsa gamla böcker. Annars hade det blivit en rejäl krock. Baldwin skrev boken för över 60 år sedan, det tror jag är viktigt att ha med sig när man läser den. Han, och hans karaktärer, står med ena foten i den gamla världen och andra i moderniteten. Vad tänker du om Davids kvinnosyn?
Emma: Davids kvinnosyn är väl lika kass som hans syn på sig själv, sexualitet, relationer och människor generellt. Snacket om att män inte kan vara hemmafruar, att Giovanni bara ville dra ner honom och att Hella var någon ängel han pussade på näsan stup i kvarten. Men eftersom hans mamma dog tidigt så fick han väl aldrig chansen att ha en hälsosam relation till en kvinna. Hon hamnade på en piedestal och trots att storasystern stod upp för honom, kunde vara ett bra exempel, så blir det ju inte riktigt bra.
Vad ger du boken för betyg? Det finns som sagt många berättelser i en och både Jacques och Guillimere är intressanta karaktärer. Vad gör det med en människa att läsa en sån här bok? Det fick uppenbarligen stora konsekvenser för Jedrowski, som i intervju efter intervju pratar om ”Giovanni’s Room”.
Linn: Åh, jag önskar att man fått lära känna Jacques bättre. Det är som om David aldrig kommer riktigt nära andra personer och därför gör man inte det som läsare heller. Gissar att Jedrowski fann sig själv i boken, han tyckte ju att Baldwin skrev direkt till honom. Den upplevelsen får inte jag som heterogift småbarnsmorsa. För mig blir det mer att jag utifrån beskådar hur homosexuell kärlek kunde te sig i en tid då den fortfarande var väldigt tabu. Känner du dig påverkad på något speciellt vis?
Emma: Jag känner mig väldigt påverkad i just inre konflikter, att det är svårt att veta vad som är på riktigt och inte, att tvingas värdera relationer och känslor hierarkiskt. Sen såklart också intressant med hela ”expat”-dimensionen, att både David och Giovanni upplever den franska kulturen samt jämför sina egna osv. Tycker boken sätter fingret på just det, att livet och kärlek kan vara så jävla svårt. Hur ska man kunna älska sig själv? Släppa in någon annan på riktigt? Vilket liv känner man att man får leva, vilka alternativ upplever man att man egentligen har?
*OBS: Varning för spoilers*
Linn: Och vad tyckte du om slutet? Vad hände EGENTLIGEN? Känner själv lite som efter Jedrowskis bok: kunde de inte få varandra bara?
Emma: Alltså slutet var ju en grå dimma. Jag var så less och vill ju bara ha ett lyckligt avslut, så orkade inte riktigt fokusera på all misär som kom à la ketchup-effekt på de sista sidorna. Man förstår ju varför det ofta dyker upp desperata frågor i Litteraturgäris om lyckliga hbtq-historier, att det är en viktig diskussion att föra gällande själva porträtteringen. Stigmat kring samkönad kärlek ses som värre än själva hjärtekrosset i sig, trots att även det resulterar i förfärliga konsekvenser för dem båda. Rädslan dominerar så hänsynslöst och David verkar tro att vad som helst är lättare att acceptera än just ett liv med Giovanni. Det där rummet kanske är sista platsen han borde fly ifrån egentligen.
Linn: Ändå så fint att de i det där smutsiga rummet skapar sig en fristad där de kan vara sig själva. David är ju mycket mer sympatisk därinne än utanför. Tänker att det är så med förbjuden kärlek? Att man får lov att skapa sig en bubbla i vilken man kan vara sig själv fullt ut och förtränga omvärldens förväntningar en stund. Men David är inte redo att stå upp för sig själv fullt ut, precis som han inte verkar kunna stå för någonting.
Emma: Skulle du rekommendera ”Giovanni’s Room” till någon och i så fall varför? Borde alla Jedrowski-fan kasta sig på ett exemplar snabbt som satan?
Linn: Gillade att Jedrowski blev förvånad när han läste om boken för att han glömt att den var så mörk och tragisk. Hans första läsning såg helt klart de andra dimensionerna. På något sätt är ”Giovanni’s Room” för alla fast ändå inte för någon? Men ja för sjutton, folk borde läsa den! För att Baldwin är ett författargeni och för att boken rör vid en massa smärtpunkter både samhälls- och relationsmässigt.
Författare: James Baldwin
Titel: Giovanni’s Room
Utgivningsår: 1956
Förlag: Penguin Love Stories
Språk: Engelska
Betyg: 4/5