Sara Paborn: Tistelhonung

Bokbesvikelsen har fått ett omslag: 

Jag trillade på Paborns “Blybröllop” av en slump och älskade det bitska, beska och extremt komiska i att en hunsad fru sakta tar tar livet av sin man med bly och für en gruvlig hämnd. Hennes “Änkorna på Österlen” hade samma härlig blandning av allvar och komik som gjorde att jag älskade “Blybröllop” så det är ingen överdrift att påstå att mina förväntningar på “Tistelhonung” var högt ställda. 

Och två parallella historier som handlar om kärlek, en från 50-talets Båstad och en från Stockholm av idag, är ju principiellt inget att invända mot. Och om nu kvinnorna i dessa båda historier möts, så låter det rent av lovande. Det är ju inte omöjligt att det skulle kunna gnistra till i mötet mellan Veronika, som var ung och dum på 50-talet, och Ebba som schabblade bort sitt äktenskap och samtidigt förlorade både jobbet och den nya kärleken. Men tyvärr, historien flaxar till som en skadeskjuten tjäder för att sedan falla platt till marken och dö en långsam död. Det hela lämnar mig med känslan av att ha blivit lurad.

Men vem är det som har blivit lurad egentligen? Det kanske är Veronika och Ebba, som blivit lurade på de (kärleks)liv de tycker att de borde ha haft, eftersom ingen av dem fick det de hade tänkt sig. Veronika med 60 års äktenskap bakom sig, kan inte glömma sin ungdoms kärlek och Ebba, som offrade sitt stabila familjeliv och i förlängningen även sitt yrke som relationscoach, för en snabbt uppblossande förälskelse. 

Om det nu var jag som blev lurad eller inte, spelar inte så stor roll, den starkaste känslan var ändå känslan av att bli uttråkad. Fnisset, det där varma och medkännande som bubblar upp när karaktärerna man gillar gör saker som i grunden är motiverade men tar sig galna uttryck, fattades totalt. Jag upptäckte till min förvåning, att jag inte ens var mätbart nyfiken på vad som skulle hända och rentav ointresserad av hur det gick med Veronikas ungdomskärlek. Och den där före detta relationscoachen Ebba, tyckte jag mest var en gnällig idiot som hade sig själv att skylla. 

Sensmoralen av romanen kan sammanfattas med “skomakare bliv vid din läst” eller kanske översatt till kärlekens språk “passion är intet, trygghet är lycka”. Och med tanke på att jag själv levt med samme man i närmare 30 år, borde jag ju uppskatta det, men det som funkar i verkliga livet, blir som litteratur mördande tråkigt. Det påminner mig om när mina barn var små, då läste jag hellre romaner om kvinnor galna av kärlek som till exempel Jara i Zeruya Shalevs “Liebesleben” än om mammor som skyndar från jobbet för att hämta barnen från dagis och steker fiskpinnar till middag. Det fick jag sannerligen mitt lystmäte av i mitt eget liv. 

Sammanfattningsvis kan vi enas om att jag vill ha passion och eskapism när jag läser men stabilitet och trygghet i mitt liv. Låt mig alltså i litteraturen slippa skadeskjutna tjädrar och ge mig action, för sjutton gubbar!

PS: Tjädrar, vare sig de är skadeskjutna eller helskinnade, kan jag gärna avstå från även i det verkliga livet. Jag ogillar alla sorters fjäderfän från djupet av mitt hjärta, men det, det är en helt annat historia. 

---

Författare: Sara Paborn 

Titel: Tistelhonung

Utgivningsår: 2020

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Språk: svenska

Betyg: 2/5