Carinas semesterläsning 2023 

Sommaren -23 kommer för min del inte att gå till historien som något att minnas. Sen start på semestern, dunderförkylning när jag bjudit in till födelsedagskalas, mannens idoga kämpande med sin onda ischiasnerv och så ett enda regnande på det garnerat med stormen Hans och en så har ni receptet på en riktigt skitsommar. 

Till råga på allt försvann läslusten och jag bar omkring på mina böcker utan att läsa. När min brorsdotter Julia pekade på en bok som låg bredvid mig frågade den relevanta frågan “Är den bra?” kunde jag inte svara eftersom jag läst tio sidor på tre dagar och inte ens fattat vad den handlade om. 

Resultatet, fyra böcker på tre veckors semester, det är inte mycket att orda om i min värld, men här kommer en liten överblick på vad jag läste och på om det lönar sig eller ej att läsa.

Majgull Axelsson: Långt borta från Nifelheim

(Månpocket, 1994)

JA!

Majgull Axelsson är ett säkert kort, tänkte jag, efter att ha läst en hel del som jag inte gillat under sommaren och inte hade lust med några fler litterära experiment. Men så kom jag på Inställd resa till Sabarmati  och Kareninas sågning av Svalors flykt och blev lite darrig i knävecken. Men nej, Långt borta från Nifelheim är gammal och stammar från en tid då Majgull Axelsson hade oss fast i sitt grepp. Personporträtten sitter, historien är intressant och spänner över en längre tid, något som jag älskar eftersom det ger berättelserna djup och perspektiv. Och det bästa av allt: Majgull Axelsson litar på oss läsare och låter oss tänka och känna lite vad vi vill och avstår helt från att skriva oss på näsan vad som är rätt och fel. Handlingen? Cecilia kommer hem till Nässjö för att ta hand om sin döende mor. Hennes meriter inom diplomatkåren i världens alla länder betyder inget när hon är tillbaka i staden där hon vuxit upp. Där är hon fortfarande huvudsakligen dotter till den nyrike byggnadsarbetaren, smart men socialt obegåvad och dessutom alltid nedkissad. 

Stephan Thome: Pflaumenregen

(Suhrkamp, 2022)

Om du är intresserad av Taiwan JA, annars NEJ.

Jag hade svårt att komma in i den, men när jag väl kom igång tyckte jag att den var intressant. Stephan Thome har studerat sinologi (“vetenskapen om språket i Kina och kinesisk kultur”, enligt wikipedia) och dessutom bott i Östasien i femton år. Han vet vad han snackar om när det gäller historia, alltså. Och det var den delen som jag tyckte var mest intressant. Taiwans historia som japansk lydstat före andra världskriget till kinesernas övertag efter och fram till idag, är fängslande och idéen att bygga ihop det med en familjs “uppgång och fall” är väl beprövad men inte uttjänt.

Vi får följa flickan Umeko/Lee Ching-mei och hennes bror Keiji från barndom till ålderdom. Vi växlar mellan nutid och dåtid och sakta men säkert faller bitarna på plats om vem som är vem i familjekrönikan. Just den biten är skickligt gjord och låter läsaren sakta men säkert förstå vad det är som driver huvudpersonerna framåt. Men det är  lite långrandigt också, för de flesta av dem är så fångna i sina egna huvuden, i sina egna livsdraman att utveckling och förändring inte riktigt är möjlig. Eller åtminstone inte så som jag med mina västerländska ögon tycker skulle vara lämpligt. Om det nu är japanska/kinesisk/taiwansk kultur att bara tänka aldrig prata, vet jag inte, men för mig blir det mellan varven snudd på obegripligt.

Och jag kan vara småsint här, men har svårt för när författaren beskriver en man som någon som fått för lite, eller var det för mycket, omsorg av sin mor. Att vuxna män ska definieras utefter hur deras mor utförde sin föräldragärning, upprör mig. Och ger avdrag på helhetsintrycket. 

Malin Haawind: Och havet gav igen

(Piratförlaget, 2022)

JA!

I den andra delen, om kärleksparet Dagmar från Slite och Holger från Skärhamn, är de gifta och har de flyttat till Tjörn med sonen Anton. Jag var väldigt förtjust i första delen De kom från öar och även Och havet gav igen var finfin! Jag älskar att Malin Haawind skildrar Dagmars ambivalens när det gäller familjen och vännerna på Gotland utan att snacka sönder det. Det är svårt att lämna de kära bakom sig och hitta in i en ny gemenskap på en ny plats, men om man samtidigt ska behålla en nära kontakt med de man lämnat blir det näst intill omöjligt. Och det är fantastiskt att Malin Haawind lyckas få oss att se hela människan Holger, även när han tittar för djupt i glaset och hotar att förstöra allt det som Dagmar bygger upp. Att vi fortfarande känner varma känslor  för honom, gör det lätt att förstå att Dagmar gör det, trots att hon hatar att vara den som leder hem sin stupfulle man från festerna. Det är fint skildrat att det är Dagmar som tar ansvar och ser till att Holger tar konsekvenserna av sitt drickande utan att hon blir en gnällig ragata. Jag ser fram emot den sista delen i trilogin In mot stenig strand som ska komma i höst. Det är ett stycke svensk folkhemshistoria och jag vill rekommendera den till alla som har det minsta intresse för hur det svenska samhället såg ut under efterkrigstiden och framåt.  

Javier Marias: Die sterbliche Verliebte

(Fischer, 2013)

NEEEJ! 

Javier Marias skriver inte bara esoterisk dynga à la Paulo Coelho utan han har dessutom extremt dålig fantasi. Huvudpersonerna i Die sterbliche Verliebte heter som han själv: Javier och Maria. Författaren Javier Marias upprepar sig och smyckar ut varenda tanke han någonsin tänkt i all oändlighet, oavsett om det tillför just historien om Javier och Maria något eller inte. “Ord är heliga och ska genast präntas ned”, skulle kunna vara mottot för denna ytterst ordrika roman där jag varken får veta något av värde om kärleken, döden eller sanningen, som det utlovades på baksidestexten. Alla infallsvinklar som skulle ha kunnat bli intressanta, tuggar han målmedvetet sönder med sin svada tills allt som skulle kunna liknas vid “intresse” farit sin kos. En gång kände jag att det gnistrade till av något som kunna ha kallats “nyfikenhet” och jag tänkte att jag skulle snabbt läsa ett kapitel till för att få veta. Men så insåg jag att det skulle ta minst sjuttio sidor innan Javier Marias hade klämt ur sig ens en antydan till ett svar, så då gick jag ut i köket och kokade kantarellrisotto och hällde upp ett glas vin istället. Jag återberättar “handlingen” som Javier Marias behövde 430 evighetslånga sidor till i stycket nedan, så slipper ni läsa boken: 

Maria äter frukost på café och iakttar varje morgon ett förälskat par, dock utan att ta kontakt. När mannen blir offer för ett knivdåd, uppsöker hon kvinnan och träffar då även mannens bäste vän Javier. Javier och Maria inleder en sexuell relation. Mer kommer det aldrig att bli eftersom Javier sedan urminnes tider älskar den nyblivna änkan och nu väntar han på att hon ska komma över sorgen och upptäcka att hon älskar Javier och vill leva resten av sitt liv med honom. Maria får av en tillfällighet höra något som får henne att tro att Javier är inblandad i mannens död. Det är han. Men det var en barmhärtighetsgärning, förklarar Javier, eftersom mannen var dödligt sjuk och inte ville dö en plågsam död inför frun och barnens ögon. Maria tror honom. Ibland. Det hela kompliceras av att Maria naturligtvis har blivit djupt förälskad i Javier och funderar på om det skulle vara möjligt att ta livet av änkan, så att Javier ska bli fri att älska henne istället. Men Maria har en moralisk kompass och finner sig i att bli lämnad av Javier. Och sedan hittar Maria en annan man och Javier gifter sig med änkan som då inte är änka längre utan hans fru. 

Om du nu mot alla odds blev sugen på att stifta bekantskap med författaren Javier Marias, kan jag meddela att han även finns översatt till svenska. Men skyll inte på mig om du drunknar hans esoteriska smörja – jag varnade med all tydlighet som jag förmår! 

PS! Det här var bok nummer 15, Spanien, i min Eu-utmaning.