Nina Lykke: Nej och åter nej

För det första verkar jag ha en fling med Norge just nu, för det andra kände jag mig hemma med titeln, som var ett klassiskt uttalande av vår mor när vi var barn, när vi ville något som hon inte ville att vi skulle vilja. Som om inte det skulle räcka, kändes baksidetexten som om den handlade om mig:

“Ingrid och Jan har varit gifta i ett kvarts århundrade. Sönerna är stora nog att räknas som vuxna men uppför sig som hotellgäster.”

Byt ut namnen och “sönerna” mot “tvillingarna”, så passar det ju! Men sedan är det tack och lov slut med igenkänning från det egna livet eftersom min man vare sig blivit departementschef eller förälskat sig i en 15 år yngre kollega. Och jag tycker faktiskt inte att varken familjelivet eller lärarlivet mist sin glans, som Ingrid tycker.  

Min moster frågade på instagram, vad boken handlar om och eftersom jag där ville svara kort blev det “en familj i upplösning” och det är rubriken men det innefattar så himla många komponenter. Huvudpersonerna, eller komponenterna, är:

• en livstrött kvinna i medelåldern som tröttnar på att serva barn, man och skolelever. Hon vill helt enkelt inte bara vara till lags längre och alltid göra det rätta så hon bryter sig loss och börjar göra det hon själv vill. Hon tar downsizandet till en ny nivå, skulle man kunna säga.
• Mannen, departementschefen som egentligen hade velat bli rockmusiker, upptäcker på en julfest sin unga kollega Hanne och innan han hinner fatta vad som händer, är otroheten ett faktum. Han beter sig osedvanligt korkat och klarar inte riktigt av att ta ansvar för sina handlingar.
• Hanne, den lindrigt sagt labila 35-åriga singeln, som längtar efter barn, en egen man och att boa in sig någonstans, kanske till och med bli vuxen på riktigt.

Det hela börjar som en seriös roman om ett äktenskap som gått i stå, men det är ironiskt, fullt av på-pricken-beskrivningar som alla som levt i längre relationer känner till och det är späckat av citat som jag vill läsa högt!

Om föräldraskap:

“Detta var vad Ingrid kommit fram till: Föräldrar är viktiga, men på samma sätt som luft och vatten: man märker dem först när de försvinner eller är förorenade. De märks – eller får effekt, och då alltid negativt – när de är borta, eller giftiga, skadliga, eller när de tar livet av sig, blir alkoholister, knarkare eller kriminella. Med andra ord: Som förälder kan du inte göra barnen bättre än de ändå skulle ha blivit, däremot kan du förstöra dem.”

Om män som spelar gitarr:

“Rolf behandlade gitarren som sitt eget könsorgan, komplett med det särskilda uttryck män fick när de spelade gitarr: som om det höll på att gå för dem. Var det en automatisk reflex eller gjorde de det med vilje, som en fristad, ett sätt att blotta sig, onanera mitt i offentligheten, tänkte Jan…”

Om att gå vilse i sitt eget liv:

“Hanne ville gå till doktorn och så skulle doktorn ta prover och klia sig i huvudet och säga: Hur orkar du stå på benen? Människor med den här sortens problematik behöver en alldeles särskild sorts medicin. För att du ska kunna tänka en enda tanke eller utföra en enda handling som inte innehåller sin egen motsats måste du ta tre av de här varje dag. Sedan skulle hon få sin specialmedicin och allt skulle falla på plats. Men så var det inte. Istället måste man famla och gissa sig fram och det fanns varken mediciner eller svar någonstans.”

Om att vara lärare:

“Men hur skulle uppföljningen kunna bli mer regelbunden och personlig än den redan var? Ingrid var redan elevernas Personal Learning Coach. Skulle de flytta hem till henne också? Skulle hon donera organ, skulle hon se till att de fick det av folkhälsomyndigheten rekommenderade antalet dagliga orgasmer, skulle hon spreja även deras underbrallor?”

I den sista tredjedelen av de drygt 200 sidorna, slår det hela nästan över i slapstick. Det är roligt, men inte längre så seriöst. Åtminstone känns det inte så realistiskt längre ur min synvinkel men vem vet, kanske är det det ur andras perspektiv? Mina sympatier ligger i vilket fall som helst hos Ingrid från sidan ett till slutet. På sitt sätt tar hon ansvar för sig själv och slutar upp att uppfylla andras önskemål. Bra, tycker jag! Uppfriskande och jag skulle vilja lära mig lite av hennes exempel. Jan däremot tappar greppet om sig själv redan på ett tidigt stadium i romanen och återfår det överhuvudtaget inte. Innan dess var han förmodligen en helt okej man och far, jag tycker att det glimtar förbi, men han blir en allt sorgligare uppenbarelse ju längre historien fortsätter och som de flesta som låter kuken styra genom livet, så blir det ganska trassligt. Hanne kan man med säkerhet sätta någon diagnos på och hon borde ha fått hjälp tidigare i livet. Som “hjälp” har varken självmedicinering eller missbrukande av män funkat. Hon är den mest tragiska figuren i romanen, tycker jag, och jag tycker att skrattet fastnar i halsen när hon ålar omkring sig själv för att försöka få korn på sin egen vilja, även om det innehåller en viss komik.

Jag säger: läs den.

---

Författare: Nina Lykke

Översättare: Lotta Eklund

Titel: Nej och åter nej

Utgivningsår: 2016

Förlag: månpocket

Språk: svenska

Betyg: 4 / 5