Isabel Allende: Långt bortom havet

Hur kan en bok som innehåller spanska inbördeskriget, dramatisk flykt, militärkuppen i Chile, stor kärlek och starka känslor vara så mördande tråkig? Kan det vara för att Isabel Allende andlöst berättar och berättar och berättar och inte för en sekund pausar tillräckligt länge för att man som läsare ska kunna få möjlighet att reflektera? Eller beror det på att hon överdriver alla känslor så förbaskat att det känns som en mindre trovärdig operett? Ja, inte vet jag, men det var då sannerligen ingen fröjd att ta sig an den här romanen.

Anledningen till att jag överhuvudtaget läste den, är att jag gått med i en bokcirkel på facebook, “Läsa jorden runt”. Temat för den första boken som jag ska vara med på är Sydamerika och “Långt bortom havet” var den bok som i sann demokratisk anda röstades fram. Glad blev jag, när jag upptäckte att den finns lätt tillgänglig i pocketutgåva på akademibokhandeln i Växjö. Och så började jag läsa på bussen från Kinna till Göteborg en söndag. 

Katalanen Victor gifter sig med sin brors gravida flickvän Roser, för att de endast så har chans att komma med flyktingfartyget Winnipeg från Europa till Chile. Strax innan inbördeskriget dör Victors far, under kriget brodern och på flykten tappar de bort modern. Roser har ingen familj att tala om, så de två blir varandras familj och föräldrar till Marcel. I Chile är de mönsterflyktingar som integrerar sig i samhället på bästa tänkbara sätt, Victor som läkare och Roser som pianist. Efter några år lyckas de spåra upp den försvunna modern som ansluter sig till dem i Chile. Efter kuppen hamnar Viktor i fångläger, men kommer levande därifrån och lever sedan med Roser i Venezuela. Efter att Spaniens diktator Franco dött, försöker de att flytta tillbaka dit, men märker att det inte är deras land längre och tar sig än en gång över Atlanten tillbaka till Chile. När de just kom till Chile, och fortfarande inte var ett älskande par utan bara gifta, hade Victor en passionerad kärlekshistoria med oerhört vackra och blåögda överklassflickan Ofelia del Solar. Och som ni redan nu kan tänka er, så hade de följder som ingen kunnat aaaana… 

Jag postade en bild på Instagram från bussen och fick kommentaren “Bra bok!”. Då var jag på sidan 136 och tyckte fortfarande inte att den hade kommit igång, trots stor dramatik under det spanska inbördeskriget. Jag tänkte hoppfullt, det kanske startar när de kommer fram till Chile? Och så läste jag vidare på tåget från Göteborg till Hamburg. 

När jag kom till sidan 219 när Victor och Roser (äntligen!!) har sex, kände jag att jag tappade tron på mänskligheten. Hör här:

“Nu när hon bestämde sig för att överraska Victor upptäckte hon till sin förvåning att han väntade på henne. Han blev inte det minsta förvånad när han såg henne stå där på tröskeln till sitt rum, halvnaken och med utsläppt hår, utan makade sig bara åt sidan och lämnade plats åt henne i sängen, för att sedan ta henne i famn som vilken äkta make som helst. De ägnade i stort sett hela natten åt att lekfullt tumla runt i sängen, med fumliga rörelser men med gott humör, och snart insåg de att de hade väntat på den här stunden sedan de låg intill varandra i livbåten på Winnipeg, kyskt viskande, medan de andra kärleksparen stod på kö och väntade.”

Nu vet jag inte om det är Isabel Allende eller översättaren Hanna Axén som ska lastas för den odödliga meningen “tumla runt i sängen, med fumliga rörelser men med gott humör”, men särskilt sensuellt eller ens sexigt låter det inte i mina öron. Jag tänker snarare på ett par hundvalpar än på ett älskande par.  

Stycket när Isabel Allende beskriver hur Victors två kvinnor möts någon gång i slutet av 70-talet, gör mig deprimerad. Först får vi höra om Ofelia, sedan om Roser. En gång får ni gissa vem som är den goda och förtjänar vår sympati.  

“Hon var klädd i en lång och löst sittande roströd linnetunika för att dölja sina extrakilon, hade ett par enkla jesussandaler på fötterna och en stor färgglad väska från Guatemala hängande över axeln. Trots det var hon fortfarande mycket vacker. Hennes blå ögon strålade lika klart som när hon var tjugo år, även om ansiktet var rynkigt av för mycket sol. Roser, som inte var särskilt fåfäng av sig, hade tagit för vana att färga håret och målade alltid läpparna, och hon månade om såväl sina pianohänder som sin hållning och vikt.Hon var klädd i svarta byxor och en vit blus, och utstrålade samma elegans som alltid.” 

Istället för att ge mig hän till depressionen och än en gång förlora tron på mänskligheten, undrar jag om det kanske är den sydamerikanska litteraturen eller bara Isabel Allende som inte passar mig? Det enda sättet att ta reda på det, är väl att läsa något annat från Sydamerika, antar jag. Men jag kommer inte ifrån att det känns tröstlöst, att Isabel Allende  inte kommer på något viktigare att beskriva när dessa två kvinnor möts efter fyrtio år, än hur de ser ut. 

Och till råga på allt elände, verkar det här bli ett Michelle Obama-moment. När jag hade kämpat mig igenom den biografin för att prata med min bokklubb i Hamburg om den, så befann jag mig just då i Sverige och kunde inte vara med. Nu verkar det hända samma sak med min nya bokklubb, för just den kvällen zoom-diskussionen om “Långt bortom havet” ska vara, har jag ett sedan länge inbokat jobb. Men nu har jag åtminstone skrivit den här boken ur mitt system. Tack för att ni läst så här långt. 

---

Författare: Isabelle Allende

Översättare: Hanna Axén 

Titel:  Långt bortom havet 

Utgivningsår: 2019

Förlag: Norstedts

Språk: svenska

Betyg: 2/5