Jenny Holmqvist: Strålarna
Strålarna fick jag av bokförlaget Forum, tack för det! Och en liten fin signering från författaren ingick, tack för det också. Men som de trogna läsarna vet, så är det ingen garanti för en hyllning eller ens en snäll recension, så häng med här nu!
Selene, 17, kallar sin mamma Annie och förutom hennes barndomsvänner Morten och Melinda finns det få vuxna runt dem, varken någon pappa till Selene eller någon annan släkt finns med i bilden. Selene är helt beroende av att Annie funkar för att kunna ta hand om henne. Eller ska vi säga var, eftersom hon nu som äldre tonåring faktiskt kan ta hand om sig själv. Åtminstone för det mesta.
Annie är en avdankad fotomodell och glamourgirl i 40-årsåldern som helt saknar beredskap för vad hon ska ta sig till när börjar det bli glest mellan uppdragen. Hon jobbar som croupier men tycker att det är lite under hennes värdighet, sköter inte uppdraget helt enligt föreskrifterna och får sparken. Då är goda råd dyra, för att ta ett ”vanligt” jobb ingår definitivt inte i Annies repertoar.
När Annie berättar att de ska tillbringa en sommarmånad på Mallorca på ett hotell som ägs av en man som Annies har en internet-flirt med, tycker Selene inte att det är särskilt anmärkningsvärt. Hon packar badkläder, mobiltelefon och några cd-skivor till sin discman, för det här är 1999 och spotify var inte uppfunnet än.
Selene är som sagt 17, hon funderar inte över familjens finansiella situation. Hon funderar på Simon, som hon eventuellt är olyckligt kär i. Hon funderar lite över Josse som flyttat till Göteborg och över Elina som jobbar på café över sommaren men egentligen ska komma och hälsa på. Och så tänker hon på vad hon ska ha på sig och hur mycket smink som är lagom. Som en helt vanlig 17-åring alltså.
Här börjar berättelsen påminna mig om Nina Pascoals Vi röstar om vi saknar mamma: ensamstående mor utan egenkontroll på chartersemester med dotter/döttrar. Hos Holmqvist är dottern äldre och klarar sig bättre, men mammorna har en del gemensamt varav “egoism” är det ena och “noll-konsekvens-tänk” är det andra.
I Jenny Holmqvists första roman Drift tog det en stund innan hon fick mig på kroken, eftersom den berättas ur fler perspektiv och tider. Här är det förhållandevis kronologiskt och Selene är den huvudsakliga berättarrösten. Det gjorde det lätt för mig att uppslukas av berättelsen. I ett par kapitel är det visserligen Annie som får ordet, men jag antar att det behövdes för att vi som läsare ska förstå hur (ekonomiskt) pressad Annie är.
Jag gillar att Annie och Selene är på Mallorca 1999 när det var hysteriskt dyrt att ringa mobilsamtal utomlands. Det gör att de känns isolerade på ett sätt de inte skulle ha varit idag. Selenes vänskap med svarttaxichauffören Sun och Annies relation till flirten Juuso driver handlingen framåt. I det första förhållandet beskriver Jenny Holmqvist Selenes känslor så att det känns i kroppen! Det kliar i huden av för mycket klor och för lite beröring, skulle man kunna säga.
När det gäller Annie och Juuso blir det inte riktigt lika glasklart. Kanske är det för att Selene inte heller förstår? Är Annie bara med Juuso för att han har pengar? Är det i så fall en form av prostitution? Och vad får Juuso ut av att ha Annie och Selene hängande på hotellet? Ja, det får vi aldrig riktigt veta. Men vet ni vad? Det göööör inget! Den mest intressanta historien var ändå Selenes, tyckte jag. En god coming-of-age-historia slår det mesta: Selene börjar ifrågasätta sin mammas livsval och beteende. Hon irrar omkring, men växer och jag har gott hopp om henne.
SPOILER: Det var skönt att det inte slutade nattsvart. Åtminstone inte för Selene. Annie, skiter jag faktiskt i.
Författare: Jenny Holmqvist
Omslag: Sara R. Adeco
Titel: Strålarna
Utgivningsår: 2024
Förlag: Bokförlaget Forum
Språk: svenska
Betyg: 4/5