Vilhelm Moberg: Utvandrarsviten

Utvandrarna – Invandrarna – Nybyggarna – Sista brevet till Sverige

Alltså, helt ärligt, VEM behöver läsa drygt 2000 sidor om envetna, småländska utvandrarbönder på 1800-talet? Svaret är: ALLA! 

Den här klassiska litteratur-kvartetten ger oss nämligen 2267 sidor perspektiv. Perspektiv på landet Sverige, på svälten under 1800-talets mitt, på klassamhället som rådde men det sätter också fart på tankarna om hur essentiellt byggandet av folkhemmet var och i förlängningen funderingar på hur vi har det idag. Läsningen ger en extra dimension för oss som själva utvandrat, inte lika långt bort och inte lika definitivt som Karl Oskar och Kristina på sin tid, men det räcker faktiskt att ha bott utomlands ett par år och uppfostrat barn i ett annat land än där man är född, för att känna Kristinas hemlängtan och sorg i varje por av kroppen.    

De flesta svenskar, åtminstone i min ålder och äldre, vet i grova drag vad det här handlar om: Karl Oskar på den lilla gården Korpamoen i Ljuder trälar och sliter i sitt anletes svett. Hans unga hustru Kristina trälar med, när hon inte föder barn. Efter att den äldsta dottern Anna dött av svältrelaterade orsaker, lyckas Karl Oskar få med Kristina på utvandrartåget, eller rättare sagt båten, till Nordamerika. I andra och tredje delen trälar Karl Oskar vidare på sin nya gård i Minnesota, med den skillnaden att den här jorden är bördig och stenfri. Kristina föder ytterligare ett par barn och längtar hem. I den sista delen dör de. 

Det är inte muntert och det är så långt ifrån feelgood man kan komma. Men det är inte rättvist att jämföra Kristina med Bridget Jones, för som litterära gestalter fyller de helt olika behov. Kristina och hela det sällskapet som hon utvandrade till Nordamerika med, jordar oss och visar varifrån vi kommer. Bridget Jones skojar till det och får oss att skratta igenkännande åt våra egna svagheter. Båda behövs, det ifrågasätter jag inte.

Jag minns tydligt mitt första litterära möte med Vilhelm Moberg. Jag gick i ettan på gymnasiet och vi skulle läsa ett par kapitel ur soldatskildringen “Raskens”. Det var läxa i svenska och även om jag alltid gillat att läsa, så hade jag inga större förhoppningar, utan satte mig att göra min plikt. Men innan jag visste ordet av, så var jag fast! Fast med hela min 16-åriga varelse och jag tror inte att jag läste ut hela på ett kick, det är den för omfattande för (394 sidor efter en snabb googling), men jag läste definitivt mer än vad vi skulle. 

När jag återstiftade bekantskapen med Moberg förra våren, var det med förväntan på en härlig läsupplevelse som jag packade ner “Din stund på jorden” och reste till Spanien. Den uppfylldes inte. Och jag blev besviken. Om på mig själv eller på Moberg är oklart, men jag kände mig lurad. Så det var med bävan jag tog mig an “Utvandrarna” på julaftons morgon. Jag var orolig att det inte skulle gnistra och spraka utan bara matt flämta lite och på det stora hela lämna mig oberörd. Vännen Lotta läste kvartetten i somras och försäkrade mig om att jag inte behövde vara orolig. Men å andra sidan gillade hon den där tråkhistorien som jag läste i Spanien, så jag var inte helt säker… 

Det tog inte många sidor innan jag förstod att Lotta hade helt rätt! Inte ens det faktum att jag råkade läsa del tre innan del två störde mig. Jag var förvånad över hur många bilder från Jan Troells gamla 70-tals-filmer som dök upp i mitt huvud under läsningen. Jag kan inte ha varit mer än högst 12 år när filmerna visades på teaterbiografen i Svenljunga, men det kan hända att jag sett dem på TV efter det. De har i alla fall gjort ett outplånligt intryck på mig, den saken är klar, och Kristina kommer för alltid att ha Liv Ullmans nuna liksom Karl Oskar inte kan se ut på något annat sätt än som Max von Sydow. Vad jag inte begriper, är hur mina föräldrar tilllät mig se sioux-indianer bestialiskt ta livet av nybyggare och dramatiska scener i snöstorm där fadern slaktar sin enda oxe för att rädda sonen från att frysa ihjäl. Men det var kanske var okej på 70-talet och räknades som folkbildning som även barn borde ta del av? 

Jag minns förvånansvärt mycket och många saker har hängt kvar i huvudet sedan dess. Att Kristina klagade på Karl Oskar för att han blandade in engelska i svenskan, till exempel. Kristina visste väl inte att det kallas kodväxling och är helt normalt när man lever med två aktiva språk i sin vardag, men det visste å andra sidan inte jag heller de första femton åren i diasporan. Jag skäms fortfarande inför min inre Kristina när jag blandat in tyska i svenskan när jag pratar med svenskar. Jag minns också förbluffande tydligt att Kristina saknade de ljusa vår- och sommarkvällarna i Småland. Hon tyckte att det blev mörkt så snabbt i det nya landet. Nu tror jag inte att skillnaden är lika stor mellan Svenljunga och Hamburg som mellan Småland och Minnesota, men jag har känt av detsamma och har varje gång faktiskt tänkt på Kristina.

Kristinas bergfasta gudstro, både fascinerar och skrämmer mig. Jag förstår att det var hennes räddning, att tro på det eviga livet efter denna jordevandring och att hon där skulle få återse de kära hon lämnat i Sverige. Kristina lägger allt i Guds hand, även sitt eget liv, och hon litar inte ens på doktorn när han säger henne att nästa barnsäng blir hennes död. Hon tror att Gud vet bättre än doktorn och efter tre månaders celibat kryper hon till sin man igen, eftersom hon inte tror att Gud vill att de ska pinas. Karl Oskar förnekar inte Gud, åtminstone inte hela tiden, men lever efter den torra devisen  “Gud hjälper den som hjälper sig själv”. Karl Oskar kämpar som en av sina dragoxar för sin familj, om det nu gäller att hålla svälten borta, kölden från huset eller bräcka mer åkermark. Han tror inte på att ge upp, utan hans religion är att försöka ett varv till, hur utsiktslöst det nu än kan te sig. Jag beundrar båda, men jag här är nog personligen mer team Karl Oskar än Kristina. 

Det finns ett myller av personer i de fyra böckerna och det är omöjligt att beskriva dem alla. Moberg skildrar de flesta så att vi kan förstå dem, även om de inte alltid är sympatiska. Suputen Anders Månsson till exempel, är svårt att tycka illa om, även om han låter sin mor stupa i potatisåkern. Det är lätt att förstå varför han super och det gör det omöjligt att förakta honom  De enda som får sig en släng av sleven utan upprättelse, är prästerskapet och storbönderna hemma i Sverige. Här kan man ana Mobergs arbetarbakgrund, men tydligt se hans engagemang för de svagare i samhället, de som inte är födda med silversked i munnen. 

De karaktärer som gjorde starkast intryck på mig, hur nu det är möjligt att mäta eller värdera, var Karl Oskars drömmare till bror Robert, den ogifta Ulrika i Västergöl som gick från att vara sockehora till att bli prästfru och så den stackars religiöse svärmaren Danjel Andreasson som på resan till Minnesota både förlorar sin fru och sitt yngsta barn. 

Robert ville bli rik och ger sig av som guldgrävare till kalifornien, men istället förlorade han sin bäste vän och sin hälsa på vägen. Fantasin behöll han hela sitt kort liv. Ulrika är den sanningssägare som behövs i varje god roman. Hon nämner saker vid sina rätta namn och har inga problem att vara öppen när det gäller sex och samlevnad. Det var inte särskilt vanligt under det århundradet, skulle jag vilja påstå. 

Danjel lämnar inte Sverige helt frivilligt, utan blir mer eller mindre utkastad när han inte vill foga sig i den rena lutherska läran som kyrkan hade monopol på. Hans övertygelse är i mina ögon en blandning av lika delar socialt patos och religiöst vansinne. Tecken på det första är att han släpper in människor i sin församling som kyrkan stängt ute, på det andra att han övertygar sina lärjungar om att den helige anden kommer att låta dem tala flytande engelska bara de sätter sin fot på den amerikanska marken. Jag beundrar honom för det sociala patoset och har överseende med honom för det religiösa vansinnet, men förstår att vansinnet är förutsättningen för det patoset. 

Det som bär och berör genom alla delarna är ändå Karl Oskars och Kristinas kärlek. Det är så vackert att jag blinkar bort både en och två tårar under läsningen. De respekterar varandra och hjälps åt, genom hela det liv de fick tillsammans. Och Karl Oskar fortsätter för övrigt med det även efter Kristinas död. Den som inte får en klump i halsen när han gör sig färdig för att att gå till kyrkogården för att besöka Kristinas grav, har aldrig älskat. Skildringen av hur fint de har det tillsammans trots allt elände och hur det uppskattar varandra även om de inte alltid är av samma åsikt, läser sig som en bruksanvisning för ett livslångt förhållande. Det är fascinerande hur Moberg lyckas skildra deras samliv, utan att det blir det minsta kladdigt eller luddigt. Det är bara… vackert.  

Kristina dog i sviterna efter sin tionde, om jag räknat rätt, barnsäng. 37 år gammal. Hon lämnade sex omyndiga barn och en högt älskad make efter sig. Karl Oskar levde i många år som änkeman. När han dog var han en gammal, utsliten gubbe som bara kunde hasa sig fram över ägorna. 67 år gammal. Om inte det ger perspektiv, så vet inte jag vad perspektiv är. 

---

Författare: Vilhelm Moberg

Titel:  Utvandrarsviten 

Utgivningsår: Utvandrarna (1949), Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956), Sista brevet till Sverige (1959)

Förlag: Albert Bonnier klassiker 

Språk: svenska

Betyg: 7/5