André Aciman: Call me by your name

“I wanted to hear his window open, hear his espadrilles on the balcony, and then the sound of my own window, which was never locked, being pushed open as he’d step into my room after everyone had gone to bed, slip under my covers, undress me without asking, and after making me want him more than I thought I ever want another living soul, gently and softly, and, with the kindness one Jew extends to another, work his way into my body, gently and softly, after heeding the words I’d been rehearsing for days now, Please don’t hurt me, which meant, Hurt me all you want.”

Den meningen är inte att leka med! André Aciman skriver meningar som om de vore världens godaste efterrätter som en bara vill njuta av ord för ord medans tiden lite stannar till. Jag är i vanliga fall inget stort fan av långa stycken, utan jag gillar när det är överskådligt och tydligt. Tycker oftast att författaren i stället bara sätter knut på sig själv när hen försöker vara så himla målande och poetisk. Det behöver inte finnas femtioelva kommatecken i en mening för att den ska vara imponerande, men i ”Call me by your name” önskar du att meningarna aldrig tar slut.

Efter att ha sett trailern till filmen kände jag snabbt på mig att boken förmodligen skulle vara ännu bättre än vad de korta minuterna utlovande. Bara för att en story och känslan i en filmatisering är bra, betyder det nödvändigtvis inte att själva boken faktiskt är välskriven. Men oj så lycklig jag blev när det visade sig vara så bra skrivet!

Det är många saker som gör ”Call me by your name” till en riktigt fullträff. Delvis tycker jag att handlingen är viktig eftersom representation är viktigt. Vi behöver läsa och ta del av alla typer av historier och människor. Vi kan inte bara sitta och läsa bok ut och bok in om vita, heterosexuella cis-män (skrivna av vita, heterosexuella cis-män). Alla människor behöver kunna spegla sig i media, oavsett om det är bok, film eller whatever. Inte bara en grupp av människor kan få synliggöras på bekostnad av andra. Med det sagt hade jag inte hyllat boken så mycket bara för att det handlar om ung kärlek och lust mellan två män, där den ena råkar vara yngre och italiensk medan den andre är lite äldre och amerikansk.

Jag tycker att Aciman skriver otroligt vackert och det gör att min själ stannar upp lite för att suga åt sig varje millimeter. Det finns ett flyt i hans språk och en självklarhet som motverkar min naturliga instinkt att tycka långa meningar bara är pretentiösa. Utan att dessvärre veta så mycket om Aciman, känns hans röst genuin och väldigt närvarande. Enligt Google är han uppvuxen i Egypten i ett fransktalande hem där de även pratade italienska, grekiska, Landino (judisk spanska) och arabiska. Kanske inte jätteförvånade att han nu undervisar i historisk litterär teori med en PhD i bagaget.

Det är tydligt hur filosofi och litteratur spelar en lika stor roll kärleksmässigt i denna roman, precis som Oliver och Elio gör. Skildringen av en akademisk familj i 80-talets Italien är spännande, likt det kulturarv södra Europa besitter. Samtalen om ordet persikas ursprung intresserar mig personligen inte det minsta, men det är som en hinderbana att följa med i svängarna i den litteraturhistoriska världen. Mixen av ord och språk känns så härlig och transparent, trots att jag tyvärr borde förstå mer italienska efter gymnasiet än vad jag gör.

Känslan som finns i romanen är helt enkelt enastående. Mitt hjärta slits isär och pumpar tillsammans med Elios när jag får följa honom kastas fram och tillbaka mellan sin tanke och känsla, fram och tillbaka mellan Olivers kyla och värme. Det som gör ”Call me by your name” till en fantastisk kärlekshistoria är den realistiska tonen och djupet. Det märks att författaren tar karaktärerna och handlingen på allvar och därför är det ingen solnedgånsgromantik där hela världen målas rosa. Detta är en kärlek som beskrivs i sitt egna språk, i form av persikor, självhat, badbyxor, orimlig passion och kroppsvätskor, typ.

Egentligen vill jag skriva en bok om varför ”Call me by your name” är en av de bästa böckerna jag läst, men det känns lite som om jag förstör den då. Som en förälskelse sådär precis i början, om en pratar om den så bryts förtrollningen direkt. För det finns ingen självklar scen eller beskrivning i romanen som gör den fenomenal. Det är helt enkelt stämningen som Aciman lyckats skapa genom hela boken som är helt fantastisk. Därför vill jag inte förminska dess storhet till att handla om en intressant karaktär, en spännande dialog eller coolt händelseförlopp. Allt jag vill ha sagt med denna recension är: Läs den, känn den och andas in den bit för bit.

“This, I think, is the first time I dared myself to stare back at him. Usually, I’d cast a glance and then look away – look away because I didn’t want to swim in the lovely, clear pool of his eyes unless I’d been invited to – and I never waited long enough to know whether I was even wanted there; look away because I didn’t want to give anything away; look away because I couldn’t acknowledge his much he mattered. Look away because that steely gaze of his reminded me of how tall he stood and how far below him I ranked. Now, in the silence of the moment, I stared back, not to defy him, or to show I wasn’t shy any longer, but to surrender, to tell him this is who I am, this is who you are, this is what I want, there is nothing but truth between us now, and where there’s truth there are no barriers, no shifty glances, and if nothing comes of this, let it never be said that either of us was unaware of what might happen. I hadn’t a hope left. And maybe I stared back because there wasn’t a thing to lose now. I stared back with the all-knowing, I-dare-you-to-kiss-me gaze of someone who both challenges and flees with one and the same gesture.”

---

Författare: André Aciman

Titel: Call me by your name

Utgivningsår: 2009

Förlag: Atlantics Books

Språk: Engelska

Betyg: 5/5